Aldrig mer sådana svarta gruvhål

ÖVER 200 miljoner har skattebetalarna redan lagt in i Talvivaara via investeringar och lån. Det kan bli lika mycket till för att få teknik och miljöhantering i ett ”investeringsvänligt skick”, och för att rädda regionen.

Inte heller då är det sagt att nå- gon vill investera. Men nu finns bara väldigt dyra lösningar kvar.

Det må tekniskt sett vara dotterbolaget, Talvivaara Sotkamo, som ansöker om konkurs, men bekymren är inte mindre för det. Talvivaara Sotkamo driver själva gruvverksamheten, och är det bolag som har merparten av personalen.

Att överrocken, börsbolaget, finns kvar innebär närmast att det finns någon som – mot klockan – kan fortsätta leta finansiärer. Mer troligt är att staten får lägga in både arbetstimmar och pengar för att bädda för trovärdiga industriella köpare, med osäkert resultat. Gruvprocessen kan ändå inte avstannas vare sig snabbt eller billigt.

Det är sannolikt att konkursen genomförs som offentlig utred- ning. Med allt det ansvar staten förutsätts ta är det bara logiskt så.

Det är ändå en historisk flopp. Ett liknande svart hål för skattemedel får aldrig uppstå igen, och oberoende av gruvdriftens framtid är finländarna värda ingående haverirapporter ur statsägande- och miljövinkel och lärdomar som består.