Förståndet är i minoritet i energifrågor

Landet är i en djup ekonomisk kris och regeringen söker febrilt efter till och med mycket små besparingar på några tiotals miljoner euro.

Samtidigt utbyggs vindkraften som med nuvarande inmatningstariffer slukar miljarder trots att verksamheten är kontraproduktiv, det vill säga motverkar sitt syfte att minska utsläppen som anses leda till världens undergång. Hur kan en sådan idioti vara möjlig?

Paavo Lipponens paroll enligt hans memoarer har varit ”förståndet vinner”. Men detta sker inte i politiken då vår heliga version av demokrati ser till att förståndet är frånvarande vid besluten. Väljarna vill rädda vår planet från den påstådda katastrofen. Men i fråga om energiteknik och miljö består majoriteten av totala analfabeter som blint tror på det som massmedierna tutar ut.

Journalisterna och redaktörerna är mestadels lika mycket bakom flötet som allmänheten och hjälper mer än gärna all världens skojare och kvacksalvare att dränka oss med sin desinformation. Eländet toppas slutligen av ett hysteriskt och fanatiskt religiöst parti, De gröna, som skadar oss mycket mer än någonsin terroristorga- nisationer. Resultatet i beslutsprocessen blir att regeringen och riksdagen struntar i väljarnas välfärd och räddar det viktigaste för dem själva, det vill säga sitt eget återval.

Mauri Pekkarinens så kalllade riskpaket som ligger som grund för nuvarande katastrofala utveckling, bygger på vilseledd tro hos allmän- heten som inte förstår skillnaden mellan effekt och energi för att inte tala om andra storheter; som inte kan räkna och som inte har en aning om vare sig proportioner eller de enklaste tekniska och ekonomiska sambanden.

För att få ordning på landets ekonomi måste bland annat energipolitiken ledas av sak- kunskap. Detta förutsätter en höjning av kunskapsnivån på många håll. Till att börja med bör massmedierna förmedla verkliga fakta i stället för det otroliga dravel som nu tillåts dominera opinionsbildningen. För att det skall lyckas måste speciellt pressen inse sitt ansvar och anställa folk som förstår något av både teknik och ekonomi. Tyngdpunkten skall flyttas från sensationsproduktion mot saklig information.

Likaledes måste också politikerna ta sitt ansvar. Egen eller partiets kortsiktiga fördel skall inte ha första prioritet. Till och med de tidigare seriösa partierna till höger tycks allt mera dras ned i den populistiska sörjan. Innehållet skall vara det viktigaste, inte paketets utseende i de enfaldigastes ögon.

För ett partis tillväxt torde det ännu finnas tillräckligt med förståndiga väljare som kan identifiera och uppskatta politik som i verkligheten leder till hållbart välstånd. Politiker med ryggrad uppskattas fortfarande. Och slutligen borde tekniskt kunniga aktivera sig och delta i den offentliga diskussionen trots att den känns hopplös.