Gudinnebristen är ett problem

Lustigt att Annika Sandlund skulle ta med fan i sin frustrerande feministfråga ”Vad fan är problemet?” (HBL 1.11).

Trots att jag inte är religiös har jag nämligen länge tänkt att det är gudinnebristen, i form av det heligt kvinnliga, som är vårt största samhällsproblem. Gudinnan har i kristendomen ersatts av en helig ande som förut var man (”helige”), men numera könlös – eller i någras tycke en sjöfågel, en and.

Hur de andra patriarkala religionerna eliminerat gudinnan känner jag inte till. Men kvinnoföraktet har mångtusenåriga rötter. Den sista, fredliga, jämlika gudinnedyrkande samarbetskulturen i Europa lär ha funnits på Kreta, enligt Riane Eisler i boken The chalice and the blade (på svenska i inte helt felfri översättning Bägaren och svärdet).

Det ska ha varit krigiska no- madstammar med en monoteistisk manlig gud som gjorde slut på de fredliga samhällena. Absurt nog är det deras ättlingar och deras rädslokultur som ger Sandlund jobb övernog i världens oroshärdar.

Trots många framsteg är vi nu i ett läge där makten glider undan efter hand som kvinnor gör nya landvinningar. Och pengarna följer som vanligt makten.

Segregationen pågår från unga år. Titta på en daghemsgrupp på promenad: Pojkarna är de som har svart, brun eller mörkblå overall. Rollerna begränsar även männen, men få av dem är ännu medvetna om det.

Jag har ofta undrat hur barn påverkas av att först uppleva sin mor som allsmäktig och sedan plötsligt degraderad till det sämre könet?

Men om en kvinna 2014 kan skriva en kolumn med rubriken ”Vad fan är problemet?” känns det nog ganska hoppfullt ändå.