Arbetslösa pojkar är ett problem

Annika Sandlund (HBL, I dag-kolumnen 1.11) påstår att det gnälls varje gång en kvinna säger sig vara feminist. Hennes fråga är: Vad fan är problemet? Jag har alltid trott att feminism är en strävan efter jämställdhet mellan könen, vilket otvivelaktigt är berättigat. Men, även män har hamnat i underläge och det i en mycket viktig fråga utan att någon reagerat. Detta började med att skolväsendet reformerades för cirka 50 år sedan. Då bestämdes att alla skolor skulle vara samskolor och att medeltalet på det sista betyget i högstadiet avgjorde vem som fick fortsätta i gymnasiet. Bara en tredjedel av de intagna är pojkar. Bland universitetens och högskolornas studerande är fördelningen densamma.

Socialt pågår det en utveckling där medelklasskvinnorna är vinnarna och de unga männen förlorarna. Dessutom är dessa unga män även ”dåliga” förlorare, då de lätt blir aggressiva. En viktig orsak är att pojkarnas pubertet börjar och slutar två år senare än flickornas. I 15-årsåldern är redan flickorna unga kvinnor, som kan planera för sin framtid och förstår vikten av utbildning. Många pojkar är däremot ännu mitt uppe i sin pubertet och intresserar sig för sport, kamrater och flickor, men skolan är inte viktig. Alla kan inte bli professionella fotbolls-, ishockey-, tennis-, eller golfspelare.

Vilka yrken dessa unga män, ungefär 5 000 årligen, väljer vet jag inte, men det borde absolut utredas. Hur många är arbetslösa, lever hos sina åldrande föräldrar, går ut på kvällarna och kommer sent hem. Detta är ett stort problem i samhället, som berör även feminister och jag tror att även Sandlund inser det.