En späd furie hämnas
Återträffen var en av fjolårets mest hyllade filmer i Sverige.
DRAMA Återträffen
Regi & manus: Anna Odell. I rollerna: Anna Odell, Christoffer Wolter, Anders Berg, Sandra Andreis m.fl. Den vann guldbaggar för Bästa film och Bästa manus för sin debutregissör Anna Odell, tidigare ökänd för sitt examensarbete från Konstfack ”Okänd, kvinna 2009–349701” där hon på en bro spelade psykotisk och testade psykvårdens maktstrukturer (eller slösade med deras resurser).
Filmen handlar om en nästan arketypisk situation: klassfesten, 20 år efter grundskolan, vars korridorer i tysta kameraåkningar får det att krypa av obehag i skinnet på en. Den mobbade flickan som inte blev bjuden men kommer ändå. Hon klingar i glaset, stiger upp och håller tal: ”Nu säger jag det som jag inte kunde säga då.” Det är en utmärkt konstnärlig utgångspunkt: vad händer när någon väljer att säga vad som inte får sägas? Det som helt enkelt är förbjudet i gruppen?
Här finns ekon av Tomas Vinterbergs mästerliga dogmafilm Festen men också av den rikssvenska filmestetik som Ruben Östlund är galjonsfigur för. Okänt kort En sak framgår direkt: Anna Odell kan göra film. Som regissör är hon visuellt effektiv och knivskarp på att återge kroppsspråk och status: vem vinner, vem är i underläge. Sekund för sekund stegras en nästan sadistisk njutning i att göra de jävlarna obekväma. Hon lyckas också göra sin situation allmängiltig. Återträffen är en film om Sverige som på ett fascinerande sätt visar hur sårbara människor är som är livrädda för hur de uppfattas. Den handlar om översitteri och allas tysta medlöperi, om ett samhälle där det värsta du kan ställa till med är att göra folk obekväma.
Strukturen är intressant: halva filmen är en spelfilm från klassfesten, den andra en meta-dramadokumentär där den ”riktiga” Anna försöker visa spelfilmen för de ”riktiga” klasskamraterna för att få deras ”riktiga kommentarer” – det här är en film som i hög grad försiggår mellan autenticitetens citationstecken. På filmen spelas klasskamraterna av proffsskådespelare, medan Odell spelar sig själv. Det hon använder vanvettigt skickligt i dramaturgin är egentligen hon själv som det osäkra kortet: är hon sympatisk eller osympatisk, är hon tokig eller har hon rätt? Hämnden är ljuv Rollfiguren Anna Odell är en späd furie, med ögon svarta och ogenomträngliga av hat. Hon är sanningssägaren – de andra påstår att de inte minns situationer då de betett sig taskigt men inte ett ögonblick har filmen några tvivel. Det jävliga är att många ord och handlingar äter sig in i offrets medvetande för alltid, medan mobbaren glatt går vidare och glömmer. Men kan det vara så att även Annas minne sviker? Inte här.
För de flesta är skolåren ett virrvarr av roller: mobbare, medlöpare, mobbad. I olika situationer gör man sig skyldig till olika saker. Den största skräcken handlade ju om att falla i hierarkin, medan den situation Odell målar upp är en statisk sådan: vissa personer var alltid högst uppe i toppen, hon själv alltid lägst. Och hon anklagar alla: flickorna som ibland lekte med henne, de elakaste mobbarna som sa ”Du är så ful att du borde göra självmord”, de som inte gjorde något alls.
Jag blir otroligt provocerad av hen- nes vägran att själv bära någon som helst skuld, så störd att jag förundras: varför? Handlar det om en intrikat form av att skylla på offret, om ens egen gamla skuld eller olust över att någon så skamlöst grabbar tag i tolkningsföreträdet? Och jag måste medge att min reaktion är just vad filmen vill skapa.
Däremot begriper jag inte varför Odell i intervjuer förnekar att filmen skulle handla om hämnd. Många böcker, stor forskning, enorma förmögenheter har uppstått ur revanschlust mot de populära töntarna i skolan, ur det sammanbitna: Jag ska visa dem! Det vore mer ärligt att ta in även det motivet.
Annars begriper jag inte varför det behövs så många scener med Odell som den stora konstnären i det vackra arbetsrummet, med de stödjande kollegorna och en lattemugg i handen. Som bara vill prata, dvs anklaga sina forna plågoandar.
På slutet får vi en glimt av omvärlden. Hon sitter på takåsen med den snyggaste manliga skådespelaren och ser ut över sin barndoms fina villaområde med gräsmattor och närmast palatsliknande hus. Och vi förstår: det här var rika barn som lekte sämst.