Ruskigt ambitiöst, på gränsen till pretentiöst
Med filmer som Batman Begins och Inception har Christopher Nolan ingjutit nytt liv i populärkulturellt spetsade berättartraditioner.
SCIENCE FICTION Interstellar
Regi: Christopher Nolan. Manus: Christopher och Jonathan Nolan. Foto: Hoyte van Hoytema. I rollerna: Matthew McConaughey, Jessica Chastain, Casey Affleck, Anne Hathaway, Michael Caine. Men när regissören i Interstellar tar sig an science fiction-genren är resultatet en film som inledningsvis påminner mera om John Steinbeckfilmatiseringen Vredens druvor.
Matthew McConaughey är något av en modern Tom Joad, den före detta piloten, aspirerande astronauten, som nu försörjer sig som majsodlare. Det är en fråga om överlevnad, i en icke avlägsen framtid där svälten drar fram och det är matproduktion som gäller.
Som en följd av detta har den tekniska utvecklingen avstannat, detta samtidigt som militären avvecklats och det amerikanska rymdprogrammet skrotats. Till saken hör att det i tiderna så prestigefyllda Apolloprogrammet nu avfärdas som simpel ”propaganda”, ämnat att tvinga ryssarna på knä.
Det säger sig självt att Cooper (McConaughey), upptäckaren och pionjären, inte skriver under allt detta. Hans blick är fortsättningsvis fäst på himlavalvet och halvt av en slump snubblar han över en hemlig forsk- ningsanstalt i regi av Nasa, som av politiska skäl tvingas hålla låg profil.
Dr Brand (Nolan-favoriten Michael Caine) och hans mannar har i all hemlighet iscensatt ett rymdprogram som går ut på att utforska potentiella boendemiljöer i yttre rymden. Orsak: jorden går inte längre att rädda, loppet är kört.
Vad det kosmiska beträffar hänvisar man till ett ”maskhål” som fungerar som inkörsport till främmande galaxer, långt bortom vårt solsystem. Men nu handlar ju Interstellar inte endast om teknik, rymdskrot och kvantfysik.
Det handlar också om fäder och döttrar, om saknad och smärtsamma farväl (det vill säga det som gör oss till mänskliga varelser). När Cooper åker iväg kan han inte vara säker på att återvända, och han får sällskap av Brands egen dotter ( Anne Hathaway).
På den punkten går tankarna till Alfonso Cuaróns Gravity med dess sorgearbete och vemodiga kärleksförklaringar till Moder Jord. Samtidigt ska det sägas att Nolans Interstellar är ett bra mycket mera ambitiöst bygge, ett modernt År 2001 – ett rymdäventyr där det dystopiska varvas med det hoppfulla och rentav andliga.
Men där förhållandet mellan Cooper och den dotter han tvingas lämna bakom sig ( Mackenzie Foy, i vuxen ålder gestaltad av Jessica Chas- tain) står för känslosvallet är detta givetvis också ett intergalaktiskt äventyr med många rafflande ögonblick.
Jakten på signaler från tidigare expeditioner (ett tema bekant från Danny Boyles Sunshine) leder oss till främmande planeter i främmande galaxer men talande för den dunderseriösa infallsvinkeln är att hotbilderna inte utgörs av gröna gubbar och andra kräk utan av skoningslösa miljöer.
Och här är filmen som allra bäst; när den introducerar nya världar och detta medelst en audiovisuell output som inte sällan är hisnande (och sedan ännu mera hisnande). Däremot kan man ju tycka att Hans Zimmers filmmusik – tänk Mike Oldfield i tolkning av Daft Punk – är lite väl påträngande.
Även i övrigt får man en känsla av att det Episka slår ut det berättarmässigt drivna. För precis som i Inception, ett annat problembarn, tar Christopher Nolan i så byxorna spricker.
Det är inte bara det att Nolan omger sig med begrepp som omfattar allting från kvantdata och svarta hål till Einsteins relativitetsteori, nej. Filmens syn på det här med tid och rum blir till slut så såsig att man med sin skolfysik obönhörligen trillar av lasset.
I stunder som dessa saknar man Steven Spielberg ( Närkontakt av tredje graden), en berättare som alltid låter det stora äventyret gå först (utan att för den skull offra vare sig hjärta eller hjärna). I den meningen kunde man påstå är Christopher Nolans Interstellar är lite ”lost in space”.