Inga hallonbåtar här inte
SVART KOMEDI Det svenska ögonblicket
Regi: Hannu-Pekka Björkman, Minna Haapkylä, Teemu Kaskinen, Elina Knihtilä, Tommi Korpela. Manus: Teemu Kaskinen. Foto: Tuomo Hutri. I rollerna: Björkman, Haapkylä, Knihtilä, Korpela. Det går bra för den inhemska filmen just nu, åtminstone ”populärt” och kommersiellt sett. Å andra sidan kan det ju hända att man ibland saknar de djärva formexperimenten, filmer som tar ut svängarna och utmanar den sedvanliga arbetsprocessen.
Det svenska ögonblicket (Ruotsalainen hetki) är kanske ett steg i den riktningen. Filmens manus är signerat Teemu Kaskinen men de facto är det fråga om ett samarbete skådespelarna emellan som i likhet med Kaskinen begåvats med regissörsstatus. Workshop var ordet.
Filmens öppningsscen är som hämtad ur bröderna Coens Fargo, korsat med Blood Simple. Här är det Tommi Korpelas schlagersångare, Kari Lampikallio, som tillsammans med musan och producenten Sonja ( Minna Haapkylä) försöker dumpa ett lik insvept i den arketypiska mattan.
Men det är lättare sagt än gjort, och i ett desperat försök att bli av med fanstyget knackar man på hos några forna musikerbekanta: gamla flamman Elisa ( Elina Knihtilä) och tillknäppta trummispojkvännen Antero ( Hannu-Pekka Björkman).
Det är upptakten till ett ödesdigert dygn som präglas av hemligheter och lögner, av svartsjuka, professionell bitterhet och gammalt groll. Lägg till en icke önskad graviditet i det förflutna och det känns som om man skulle ha hamnat mitt i en Lars Norén- pjäs – förvisso utan de borgerliga dygderna.
Det är just så gräsligt som det låter. Och inte blir det bättre av att handlingen punkteras av illa åtsittande surrealistiska drömscener och pop- ”Okej, formatet är väl inte helt omöjligt – förutsatt att man står ut med de pratigt psykologiska, karaktärsorienterade, turerna som inte sällan för tankarna till teaterscenen.” video-inslag med schlagerstänk (filmens musik, dess främsta trumfkort, är skriven av Pessi Levanto).
Okej, formatet är väl inte helt omöjligt – förutsatt att man står ut med de pratigt psykologiska, karaktärsorienterade, turerna som inte sällan för tankarna till teaterscenen. Och säkert har teamet, skådespelarna, haft roligt när man stakat ut sina roller, udda så det förslår.
I publiken har man inte fullt lika roligt. Trots att filmmakarna talar om en ”svart komedi” är slutresultatet på inget sätt humoristiskt, snarare ångestladdat, groteskt, unket och deprimerande.