Levande och död tradition
Vårt filmarkiv, Nationella audiovisuella institutet, har startat en serie med franska romanfilmatiseringar som inkluderar verk av gamla mästare som Balzac, Maupassant och Bernanos men även modernare författare. Jag passade på att återse Claude Autant-Laras Rött och svart (Le rouge et le noir, 1954) som givetvis är en filmatisering av Stendhals stora genombrott från 1830. Den är berättelsen om den unge prästseminaristen Julien Sorels uppgång och fall. En man av enkel och provinsiell härkomst men som är intelligent och ambitiös och i vars strategi även ingår list och hyckleri då han försöker göra karriär. Romanen har ju också setts som en satirisk uppgörelse med Bourbonrestaurationens Frankrike 1814–30. I filmen spelas Julien Sorel av Gérard Philipe, den franska efterkrigstida filmens romantiske hjälte.
Regissören Autant-Lara var ett av 1950-talets ledande namn som sedan pulvriserades då den nya vågens kritikerregissörer, François Truffaut et consortes, ville finna nya filmatiska uttrycksformer och gjorde upp med den så kalllade franska kvalitén. Visst hade nya vågen husgudar som Jean Renoir, Jean Vigo, Jean Cocteau, Robert Bresson, Jacques Becker och Jean-Pierre Melville men många av de gamla namnen blev helt tillintetgjorda. Så även 1930-talets stora poetiska realister Marcel Carné och Julien Duvivier som ärligt talat nog deklinerade på 1950-talet.
Efter att ha återsett Rött och svart (och många andra sedermera så föraktade franska verk från 1950-talet) är jag definitivt av den åsikten att den nya vågens ungtuppar gick för långt i egenskap av bildstormare. En viss litterär likstelhet kan göra sig gällande i dessa äldre filmer som det oaktat inte saknar filmatisk finess. Samtidigt som man kunde hävda att tiden inte varit nådig mot alla nya vågens auteurfilmer som vill betona regissören som en dominerande personlighet. Många av dem gör i dag ett rätt valhänt intryck.
Allt detta är naturligtvis ingenting unikt i de estetiska stridernas hetta som så ofta formar sig till en uppgörelse mellan en äldre och yngre generation. Då man hävdar en tes och introducerar en estetisk, eller ideologisk, programförklaring hör överdrifter och hyperboler till bilden som tillika innebär att man onödigt mycket förringar det gamla. 1960-talets finlandssvenska litterära generation var frän i sin uppgörelse med 20-talsmodernismen som i sin tur, inte minst Diktonius, sopade golvet med den företrädande generationen.
Det är en hegeliansk karusell som alltid kommer att snurra mellan tradition och förnyelse. Men då krutröken lagt sig bör man även med öppen och objektiv blick kunna värdera det som en gång var.