”Ingen kan värja sig mot poeterna”
På det lilla förlaget Ellips är man inte särskilt oroad över poesins marginalisering. – Poesin är människans grundton, säger Catharina Gripenberg.
– Det hör till att man ska ropa till med jämna mellanrum och påstå att poesin är hotad. Men det finns en inneboende styrka i det poetiska skrivandet. Poesin är livskraftig, den är lätt, luftig och flexibel, säger förläggaren Ralf Andtbacka.
I hans värld som förutom det egna författarskapet också innefattar det lilla ideella österbottniska förlaget Ellips, är poesin ett grunduttryck för människan. Här försiggår en grundforskning i själva språket, en närkontakt som är speciell, menar hans kolleger, poeterna Catharina Gripenberg och Metha Skog. Barnets joller För Ralf Andtbacka personligen, har det aldrig funnits en längtan efter att gestalta personer och deras inre liv. Det är känslan av språkets möjligheter som driver honom. Att vara en poet blir en livsstil, något som med tiden börjar prägla identiteten allt mer.
Andtbacka värjer sig mot den romantiserade bilden av en poet – Det kan lätt bli en boja om halsen. Han vill hellre avdramatisera. Poesi är världens mest naturliga sak. Det är som barnets joller. Men hur ska man nå dem som finner stora delar av poesin obegriplig? – Jag gillar inte uppdelningen av obegriplig och begriplig poesi. Båda behövs. När det gäller den ”svåra” poesin handlar det om attityd. Det handlar inte om att knäcka koden och få fram de rätta svaren. Människan vill vara inkluderad och kan lätt tro när hon inte förstår, att dikten är exkluderande. Släpp kravet på att du ska förstå, säger Andtbacka. Finns det då fel eller rätt tolkning av en dikt?
”En diktbok är sitt egna rum. Det känns oerhört skönt att få stänga av alla elektriska apparater för en stund.” CATHARINA GRIPENBERG poet
– Det kan finnas mer eller mindre relevanta och acceptabla tolkningar. Att läsa en kärlekshyllning som en nazistisk hyllning är till exempel definitivt inte okej, säger Andtbacka. Annat än pengar Arbetet med förlaget Ellips fungerar som en stor inspirationskälla, även om samtliga tre poeter är måna om att inte låta förlagsverksamheten ske på bekostnad av det egna författarskapet.
Det är inspirerande att jobba med goda manus och att få en inblick i hela kedjan när det gäller bokframställning. Något som sällan är den enskilda författaren förunnat. Någon penninglön får de tre poeterna inte, det är andra värden som gäller. Den inre tillfredsställelsen som uppstår under själva processen när man arbetar med andras texter.
– Det är roligt och givande att få arbeta med något som inte har ett inneboende krav på pengar och att inte behöva tänka vinst, säger Catharina Gripenberg.
Förlaget Ellips ambition är att ge ut litteratur som har en lätt obestämbar identitet, texter där det finns ett språkligt sökande och forskande.
Relationen till storförlaget Schildts & Söderströms beskriver Andtbacka som vänskaplig, men kastar ändå fram ett riktat önskemål.
– Det borde inom stora förlag finnas ett större utrymme för kreativitet och lek. En atmosfär som författarna upplever som stimulerande. Det kan vara lönsamt i längden. Digitala experiment På Ellips producerar man böcker. Catharina Gripenberg är inte främmande för att börja utforska de möjligheter som den nya tekniken kan ge när det gäller poesin. Hon ser framför sig digitala diktexperiment där ord försvinner och återkommer, dikter som rymmer en ny visuell dimension. Allt det här skulle förstås kräva ett annat tekniskt kunnande på det lilla förlaget, som med en utgivning på mellan tre och fyra pappersböcker om året, redan arbetar på gränsen till sina resurser
Catharina Gripenberg är ändå inte beredd att släppa taget om diktboken i pappersform. Det fysiska är oersättligt.
– En diktbok är sitt egna rum. Det känns oerhört skönt att få stänga av alla elektriska apparater för en stund.
Poesin har ett annat sätt än det allmänna flödet att formulera tillvaron på, tycker Metha Skog. Hon vill likna poesin vid ”instant coffee”. Poesin är själva kaffepulvret, det komprimerade. Läsarens uppgift är att tillsätta ”vattnet”. Hon funderar en stund. Fungerar liknelsen?
– Den var bra, säger Catharina Gripenberg. Döda genom att tala En stund av tystnad infinner sig. Lyriken har också en förmåga att spela med välbehövliga pauser i tillvaron.
Men har poesin längre någon roll i det moderna samhället? Vi har Twitterflöden med 140 tecken och stympade sms. Påminner inte den fåordiga formen, snabbheten och det komprimerade anslaget något om poesi?
– Här finns faktiskt något man kan känna igen, men poesin är inte lätt och snabbformulerad. Det skulle vara orättvist att jämställa den med texter man hittar på sociala medier, säger Metha Skog. Framtiden. Hur kommer den att se ut för poesin?
Ett är säkert, menar Ralf Andtbacka. Ingenting blir som vi tror. Men poesin rymmer en lyhördhet, en förmåga att fånga in olika tonlägen. Den står för värderingar och ideal som alltfler i samhället börjar värdesätta. En riktning som söker sig bort från det kommersiellt starka, det som enbart värderas utifrån ekonomisk vinning.
– Här finns ett allvar, en fundamental existentiell uthållighet, säger Andtbacka.
– Man kan också döda något om man tillräckligt länge pratar om att något håller på att dö. Det här gäller på många plan i dag, till exempel allt prat om att papperstidningen försvinner och att e-boken kommer. Vi måste minnas att det alltid finns variabler man inte kan räkna med, och akta oss för självuppfyllande hotbilder, säger Metha Skog.
Framtiden känns inte alls så illa. Poesin har aldrig varit bred. Känslan av marginalisering är enligt Gripen- berg inte så tydligt för en poet som ständigt omger sig med likasinnade. Däremot lyfter poeterna fram behovet av fungerande nätverk där ett nordiskt ter sig oumbärligt.
– Vi tre är inte så sociala. Förlagsverksamheten är vårt sätt att vara asociala tillsammans, säger Metha Skog. Ralf Andtbacka är tvärsäker. – Ingen kan värja sig mot poeterna.