Rör inte min redaktör
Nio jobb är hotade på det enda riktigt handlingskraftiga bokförlaget vi har på svenska. En fjärdedel av personalstyrkan kan tvingas gå. Det känns som det var i går de två förlagen blev ett, och ser man till personalstyrkan efter de nu pågående samarbetsförhandlingarna blir det i praktiken som att bara ett av de tidigare förlagen finns kvar.
”Det borde vara en klar signal till aktieägarna: den finlandssvenska litteraturen är måhända av världsklass, men den har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, lönsam.”
Märkligt nog levererar den finlandssvenska litteraturen samtidigt bättre resultat än kanske någonsin. Trots ett par historiska bästsäljare under de senaste åren, trots rader av de finaste av utmärkelser och en världsvitt älskad Mumindal, går ekonomin inte ihop. Det borde vara en klar signal till aktieägarna: den finlandssvenska litteraturen är måhända av världsklass, men den har aldrig varit, och kommer aldrig att bli, lönsam.
Eftersom det i nuläget verkar saknas förståelse för att värdet av levande kultur aldrig kommer att synas i bokslutssiffror så pekar utvecklingen sorgligt nog mot att den stora finlandssvenska romanen, om den någonsin skrivs, kommer att skrivas retrospektivt, på finska. Men vad behöver en modern författare ens sitt förlag till? Jag skrev min nya roman ensam, ett ord i taget, under fjorton månader. Jag är en ganska handlingskraftig människa. Jag har en firma, jag har kontakter. Jag kunde förhållandevis enkelt ta över de logistiska och administrativa sidorna av förläggandet. Enligt författaren Staffan Bruun, som valt denna väg och nyligen intervjuades om saken i Studio HBL, skulle det innebära mångdubbelt större inkomster.
Men några dagar efter att jag i somras lämnade in mitt nya manuskript till mina redaktörer avbröt de sina semestrar och kallade mig till möte. De hade läst och upptäckt orsaken till stanken jag anat och mått dåligt åt medan jag suttit och skrivit. Problemen i min text var så stora och fula att jag förmodligen hade brutit ihop och gett upp om det inte varit för att redaktörerna också presenterade lösningsförslag och andra sätt att se på texten. Manuskriptet är författarens hemlighet. Förseglad under lång tid, marinerad i oro, förväntningar, tvivel och vacklande stolthet, hudlöst sammanlänkad med vad som nu finns allra längst inne i den skrivande människan. Redaktören är biktfadern, utnämnd i förtroen- de efter lång tid och nitiskt hårda prov. Att skriva ensam är lika svårt och för mig otänkbart som att leva livet ensam, och utan redaktör skulle mina böcker vara svårt märkta av blindheten jag har för mina egna svagheter.
Jag tror jag talar för många författare när jag säger till dem som nästa vecka ska börja hyvla i personalen på Schildts & Söderströms: rör ni min redaktör så kommer jag att ta det oerhört personligt.
Hur blev det med mitt manuskript? Jag arbetade ytterligare tre månader med texten. I september var stanken och oron borta. Finns det stora förlaget kvar kommer boken ut där nästa år och ska förmodligen heta Ond Bok. Jag gillar titeln väldigt mycket. Den föreslogs för mig av min redaktör.