En av HSO:S bästa
HSO är nog som allra bäst i en repertoar från ca 1870–1910. Vilket skulle bevisas.
KLASSISKT Helsingfors stadsorkester
Dir. Christian Vásquez. Sol. Joseph Moog, piano. Musorgskij, Rachmaninov, Tjajkovskij. Musikhuset 5.11.
Vid upprepade tillfällen har jag tänkt att Helsingfors stadsorkester är som allra bäst i en repertoar som sträcker sig ungefär från år 1870 till 1910. Det är en epok av melodiös musik, oftast grandiost orkestrerad och skriven i stort format, och en tid när symfoniorkestern som institution blev allt mer etablerad och tonfärgen började spela en allt viktigare roll för kompositörer, egentligen oberoende av land. Också HSO:s rötter sträcker sig tillbaka till den här tiden, 1882.
I alla stora geografiska områden har musiken sina särdrag och varje land eller språkområde har sina tongivande gestalter ( Debussy, Ravel, Verdi, Wagner, Brahms, Bruckner, Mahler, Elgar, Sibelius och så vidare). I Ryssland härskar inledningsvis De fem ( Milij Balakirev, César Cui, Modest Musorgskij, Nikolaj Rimsky-Korsakov och Alexander Borodin), en grupp som både formulerar ett förhållande Tjajkovskij och som kommer att influera hela den senare ryska traditionen, till exempel Skrja- bin, Rachmaninov, Prokofjev, Stravinsky. Det här är en tid innan USA blir den stora smältdegeln på konstmusikens område (även om samtliga i den senare gruppen besökte eller emigrerade till USA).
Kring den här repertoaren – Musorgskij, Rachmaninov och Tjajkovskij – kretsade HSO:s konsertprogram den här veckan. Av Musorgskij spelades hans sällan hörda Intermezzo in modo classico (1867), ett dramaturgiskt lite fatt och harmlöst verk, om än helt intressant, medan Rachmaninov och Tjajkovskij representerades genom två av deras kändaste och mest älskade verk.
Rachmaninovs andra pianokonsert är de facto så välkänd att det kan tyckas vågat att ta sig an stycket. Rachmaninovs konserter hör man alltför ofta i tävlingar, och då med öron som nästan söker efter minsta lilla felslag eller svaghet. Oberoende av med vilka öron man lyssnade i onsdags, gick sådana svagheter inte att skönja i unge tysken Joseph Moogs (f. 1987) tolkning, som var både tekniskt briljant, distinkt och välartikulerad, och tolkningsmässigt mogen. Om man riktigt vill läsa in någonting här, kan man tänka sig att Moogs aktiviteter som kompo- sitör avspeglar sig i hans förståelse för musikens dramatiska uppbyggnad och formandet av fraserna, speciellt alla fortekulminationer.
Orkesterns insats var genomgående stark och kvalitativt högtstående, både i Rachmaninovkonserten från 1900–01 och i Tjajkovskijs fjärde symfoni från 1877–78. Den dramatiska trumpetsignalen som inleder symfonin och som återkommer i slutet gjordes förträffligt, liksom det egendomliga scherzot (en hel sats skriven för att spelas pizzicato) och den kraftfulla finalen.
På HSO-podiet stod denna gång Christian Vásquez (f. 1984), vars namn ännu inte ristats in bland stjärnorna. Han är snarare en stigande stjärna från Venezuela som blev känd efter debuten 2008. 2010– 13 vad han första gästdirigent i Gävle och som bäst testar han sina vingar med olika symfoniorkestrar.
Något av det bästa var att se att Vásquez inspirerande och entusiasmerande inverkan på HSO-musikerna, som spelade förträffligt och visade honom all respekt. Konserten var en av de bästa som jag har hört med orkestern.