Svenska språket som hobby
Dok: Kanelbullarna. Yle Fem 20.00, repris lördag 14.25. ”Hösten kommer men flikkan har roligt.” Den meningen blev inledningen på Jouko Ollikainens hobby som är det svenska språket. Han skrev den i sitt ritblock, nästan trettio år efter att han senast hade använt språket under skoltiden. De naiva meningarna passade på något vis bra till hans sätt att rita. Efter det har han fortsatt teckna när har reser, och skriva meningar på svenska till teckningarna.
Men Joukos svenskhobby och kärlek till det svenska språket handlar om mer än så. Han är med i en svensk konversationsgrupp kallad Kanelbullekvällarna där deltagarna med hjälp av lexikon trevar sig fram i det svenska språket samtidigt som de äter kanelbullar. Kungstanken är att man bara ska prata på utan att skämmas över sina fel. Det gör inget att det blir ”finska på svenska”. Friheten och naiviteten i denna ”söka och finna”-metod har även fungerat förlösande i Joukos kreativa yrke, eftersom det öppnat för ett nytt sätt att se på saker.
Den är för övrigt ett både märkligt och beklagligt fenomen, denna skam över att inte tala landets andra inhemska oklanderligt. Den känner nog många finlandssvenskar igen sig i. Jouko är ett exempel på att man inte ska låta sig hindras av sina begränsningar. Man måste ta ett språk i sin mun och bruka det för att lära sig.
Jouko har två adoptivdöttrar från Indien, och att kasta sig ut i ett främmande språk som man inte behärskar till fullo har också gett honom insikter i främlings- och utanförskapets problematik.
I Ville Tanttus personporträtt vågar sig Jouko även in på filosofiska resonemang om kärlekens betydelse. Ibland öppnas fönster till nya absurda nivåer. Som på slutet när ”kanelbullarna” åker till Stockholm. De står på relingen och blickar ut över ett mulet hav och letar förgäves efter orden ”mulnig” och ”mulnad” i ordlistan för att beskriva molnigheten. Vilka slutsatser kan man dra av att de orden verkar saknas på svenska?