Äktenskapsdrama i Åbo
Text: Benjamin Laustiola. Regi och teknik: Johan Simberg. På scen: Johanna Ringbom och Pekka Laiho. Teater Josefinas urpremiär på Åbo Svenska Teater, Studion 6.11. Paret är på väg hem från en fest. Mannen ( Pekka Laiho) tycker att det tar en evighet för hustrun ( Johanna Ringbom) att säga adjö, och en stund är jag rädd att dialogen ska flyta ut i ett uttjatat frossande i hur män respektive kvinnor beter sig. Oron blåser emellertid över, för det står snart klart att manusförfattaren Benjamin ”Taxi-Lindgren” Laustiola inte tänker ta sig an äktenskapsproblematiken genom att raljera över könsroller. I stället möter vi faktiskt två människor, må vara en man och en kvinna, men i första hand varsin halva av ett 40-årigt äktenskap, som ingendera längre riktigt kan minnas varför de befinner sig i.
Hela pjäsen utspelar sig i taxin på väg hem från festen, och det som börjar som ett vardagligt käbblande om vem som måste vänta på vem utmynnar så småningom i en fullskalig rannsakan av parets äktenskapliga historia, och framför allt hålen i densamma. Även om de delat hem i 40 år finns det nämligen både garderober och skelett av de mer makabra slaget som aldrig tidigare vädrats. De dras fram i strålkastarljuset, ett efter ett, medan biktstolen till baksäte rullar fram genom natten. Av taxichauffören hör vi inget, det är vi publiken som sitter på hens plats, och ofrivilligt kommer lite för nära. Effektfull scenografi Scenografin, signerad hela arbetsgruppen, är befriande enkel. Två bilsäten, lite lampor och ljud som signalerar trafiken, men det är allt. Det är vilsamt för ögat, samtidigt som skådespelarnas uttryck accentueras. Det är effektfullt, men krävande.
Till stora delar lyckas det bra, Ringbom och Laiho har en värme i sina
”Trots små skavanker är det upplyftande att se en pjäs med ett budskap, som vågar både roa och oroa.”
rollprestationer i förhållande till såväl karaktärerna som publiken och varandra.
Riktigt helgjutet sitter det ändå inte, till viss del på grund av några replikmissar – vilket märks otacksamt tydligt i en totalt dialogdriven pjäs – och till viss del på grund av inkonsekvenser i karaktärernas utveckling och beteende under bilresans gång. Nu talar jag inte om faktumet att de slingrar sig och vrider på sina argument i diskussionen – det kan nog alla som haft en relation intyga att händer alltför ofta – utan problemet är att det inte alltid blir tydligt när inkonsekvenserna beror på karaktärens försök att ljuga eller frisera om sanningen, och när det handlar om inkonsekvenser på manusnivå. Det framkallar ett onödigt osäkerhetsmoment, som en lite grundligare manusbearbetning hade kunnat avhjälpa.
Laustiola skriver skickligt fram vä- gen från vardagsgnabb till livslögners avslöjande, men hade gärna fått slipa bort några av de tjafsigare dialogsvängarna för att gå rakare på de mörka hemligheterna. Pjäs med budskap Taxibilen är en kittlande miljö, vilket Laustiola också tidigare visat. Bland det mest fascinerande med Efter festen är hur det inte bara är det här specifika parets – den pensionerade teckningslärarens och den före detta inrikesministerns – äktenskap som dissekeras, utan komponenterna i hela äktenskapsnormen. Något som blivit väldigt aktuellt bland an- nat i relation till diskussionen kring en jämlik äktenskapslag.
Vad gör ett äktenskap? Vad förstör ett äktenskap? Vilken funktion ska äktenskapet fylla?
Paret i baksätet är sig själva och alla. Sammanbundna och samtidigt så väldigt ensamma, både i relation till varandra och resten av samhället.
Trots små skavanker är det upplyftande att se en pjäs med ett budskap, som vågar både roa och oroa. Förhoppningsvis leder den till en diskussion om äktenskapsnormen också utanför taxibilens dörrar.