Men jag då?

Vi har ätit middag, deras uppmärksamhetssjuka barn har äntligen somnat och vi sitter och sladdrar i soffan. Medan jag berättar om det helvetiska konferensarrangemang som jag just har överlevt tar han plötsligt fram sin dator och börjar pyssla med något. Hon fräser något om att han skall lägga bort datorn, att han är oartig, och han förklarar att det jag talar om inte berör honom och att han nog ändå inte har något att säga om ämnet. Jag är fem före att säga något elakt om varför jag då skall lyssna på hans oändliga historier om de där barnen, men håller väluppfostrat käft.

När jag promenerar hemåt tänker jag onda tankar om självcentrerade människor och vårt individualistiska samhälle. Men jag blev sårad av hans kommentar och av hans ointresse. Det händer allt oftare att jag promenerar hemåt och funderar över självcentrering och folks oförmåga att engagera sig i sådant som inte direkt berör dem. Och att jag känner mig ledsen, arg och besviken över att ingen hinner bry sig eller engagera sig annat än ytligt i all hast.

Allt oftare tycker jag att diskussioner reduceras till någon konstig form av verbaliserade statusuppdateringar. De kan handla om framgångar på jobbet eller gymmet, eller om motgångar som nu har övervunnits. En glansbildsversion som söker bekräftelse men varken inbjuder till eller lämnar något utrymme för diskussion.

Allt det här kan förstås analyseras och placeras i en samhällelig kontext. Mången sociolog ser det eviga reflekterandet över det egna jaget och de egna valen som kännetecknande för vår tid. Ökad valfrihet tvingar oss som individer att förhålla oss till nya möjligheter och utmaningar och vi förväntas ständigt göra rätt val och fatta rätt beslut. På ett teoretiskt plan är det alltså logiskt att vi är väldigt upptagna av oss själva.

Individualismen förstärks i ett nyliberalt samhälle, där individen ensam ansvarar för sin egen lycka och framgång. Och lycka och framgång uppnår man genom hårt arbete, alltså jobbar vi vidare på arbetsplatsen och på berättelsen om oss själva. Vi redogör retrospektivt för motgångar och hur vi ensamma har handskats med dem. Och vi är så upptagna av att verbalisera våra egna upplevelser att vi inte förmår lyssna på varandra. Alla andra tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på lilla mig, säger man i min familj. Kanske tyckte kompisen med datorn att det var jag som var självcentrerad, kanske är min reaktion på andras självcentrering bara det ultimata tecknet på min egen självcentrering. Under det gångna året har jag ofta prioriterat jobb och tackat nej då möjligheten till ett gott samtal kanske hade funnits där, utan att veta om vännen ifråga hade behövt det just då. För framgångsfasader och självcentrering smittar, men det gör också intresse och engagemang. Glansbilder är fruktansvärt tråkiga i längden och vi kan bättre än så, både som individer och som kollektiv.

Antonia Wulff jobbar med internationell utbildningspolitik i Bryssel.