Ingen orsak att gripas av panik

Såsom Fred Granberg konstaterar (HBL 4.11) förmår för tillfället vår (exporterande) industri inte finansiera vår levnadsstandard, och således existerar ett betydande underskott i den offentliga ekonomin.

Staten och kommunerna har inte varit ivriga på att skära ned i samma takt, och detta är både förståeligt och bra. Såsom Granberg själv skriver är det inte precis lätt att avgöra varifrån besparingarna skall komma. Skall vi ta från undervisningen, polisväsendet eller kanske försvaret, avslappnat som det är här i Östeuropa?

Då exporten inte riktigt drar är det riktigt naturligt att den offentliga sektorn konsumerar och således håller i gång ekonomin ens hjälpligt. Att skära ned i detta läge lär inte vara det smartaste sättet att hantera underskottet. Utrikeshandeln är givetvis viktig för en liten öppen ekonomi, men näringslivet består för all del inte enbart av exportföretag.

Mindre efterfrågan här hemma, som en följd av den minskade offentliga konsumtionen, leder till mindre penningströmmar i ekonomin och till den privata sektorn och till större arbetslöshet. I värsta fall minskar underskottet inte alls och statsskuldens storlek i förhållande till bnp växer, för att inte tala om den sociala misär vi kunde vänta oss.

I längden är ändå exportsektorn livsviktig för oss. Hur mycket svackan i exporten beror på konkurrenskraften och hur mycket på den allmänna ekonomiska utvecklingen i världen och Europa är svårbedömt. Det kan ändå vara värt att notera att det övriga Europa, dit en betydande del av vår export går, lidit av liknande problem som vi och att Finlands offentliga sektor för bara några år sedan levererade ruskiga överskott.

Någon snabb återhämtning kanske inte är i sikte på kontinenten heller, men det finns knappast någon orsak att tro att nuläget är bestående. Därför finns det inte heller någon orsak att gripas av panik på grund av underskottet och skuldsättningen vi nu ser.