Skolan ska inte ha olika förväntningar
Dagens skola är betydligt mer könsmedveten än för 50 år sedan, men fortfarande görs det skillnad på flickor och pojkar, skriver forskaren i pedagogik Mia Heikkilä och påpekar att alla har rätt till samma utbildning.
I Svenskfinland aktualiseras i dagarna Pisa 2012 vars resultat redovisades i december 2013. Analysen av resultaten i Svenskfinland redogör nu Harju-Luukkainen, Nissinen, Stolt och Vettenranta (2014) för i sin rapport Pisa 2012: Resultaten i de svenskspråkiga skolorna i Finland.
HBL och Vasabladet (31.10) rapporterar om resultaten och båda tidningarna fokuserar på de regionala skillnaderna i skolresultat. Endast Vasabladet nämner resultatskillnaderna mellan flickor och pojkar, men gör ingen analys eller kommentar om att skillnaderna i läsförståelse är så markant stora mellan flickor och pojkar.
Visserligen fokuserar Pisa 2012 på att granska elevernas kunskaper i matematik, men resultaten i naturvetenskap och läsförståelse (kallat enbart läsning i rapporten, vilket är en något missvisande tolkning av begreppet ”reading literacy” som används i Pisa). Min erfarenhet av att utbilda i jämställdhetsfrågor och genus inom utbildningsområdet i både Finland och Sverige visar en stor ovana att analysera, tala om och tänka kring könsskillnader i skolresultat och jämställdhet i dagis, förskolan och skolan. Ingen vill ju att utbildningssystemet i dag fortsättnings- vis ska göra skillnader mellan flickor och pojkar som gjordes för säg en 50 år sedan, utan vi hoppas att kön inte ska spela roll i möjligheter att lära och utvecklas.
Självklart är det så att skolan nu är så mycket mer könsmedveten än för 50 år sedan, men vi gör fortfarande skillnader mellan flickor och pojkar i undervisningen på ett sätt som inte är rimligt och relevant. Solid internationell forskning visar att flickor och pojkar inte är olika, utan görs olika genom att de bemöts med olika förväntningar, förhoppningar och krav. Detta görs även i skolan av lärare och av annan personal som bemöter barnen och eleverna
Internationell forskning, inklusive finländsk och svensk, kan visa konkret hur detta sker och att det oftast, inte alltid, består av små subtila signaler och handlingar som gör skillnad. Detta skillnadsgörande sker inte bara på raster och på fritiden, utan även i klassrummet och i den pedagogiska verksamheten.
Att ha olika förväntningar på flickor och pojkar gör att flickor och pojkar lär sig dessa olika förväntningar och i dessa olikheter ligger även att kommunicera olika slags krav. Det kanske är så att man i skolan inte förväntar sig att pojkar ska vara så intresserade av att läsa eller att arbeta kreativt, och då signalerar man detta på olika sätt till pojkarna.
Flickorna får kanske motsvarande signaler inom matematiken då de inte förväntas vara så intresserade av ämnet, utan mera vilja göra andra saker, medan pojkarna kanske möts av en omedveten förväntan om att vara intresserade av exempelvis matematik.
De redovisade resultaten i rapporten tyder på att detta har skett och sker i skolorna i Svenskfinland. Flickorna har sämre självförtroende, något slarvigt uttryckt, i relation till
”Skolan ska inte göra skillnad på individer,
oavsett om man är född flicka eller pojke, i Österbotten eller i Nyland eller oavsett vilken utbildning ens
föräldrar råkar ha.”
matematik, men lär sig samtidigt att anstränga sig i relation till skoluppgifter vilket gör att de presterar bra.
Pojkarnas goda självförtroende i matematik kan vara resultatet av att ha blivit bemötta med förväntningar och krav i matte men att det inte riktigt räcker till att prestera på topp eftersom andra bilder som pojkarna möter av samhället och av varandra om vad en ”riktig pojke” gör inte handlar om att anstränga sig i skolan. Maskulinitetsforskning visar att de socialt skapade förväntningarna på pojkar inte inbegriper att anstränga sig i skolan utan om att exempelvis lägga ner mycket tid på sport och andra fritidsintressen som är pojkkodade. Pojkarna ”ska” också konkurrera, tävla och inte visa känslor, visar den här typen av forskning. Det är givetvis så att detta inte gäller alla pojkindivider, men de stora penseldragen kan visa på den här typen av mekanismer.
För flickorna handlar bilden av en ”riktig flicka” mycket om att just anstränga sig i skolan, vara ”duktig”, ta ansvar och socialisera och arbeta mycket med relationer – något som också syns i skolresultat och i Pisa 2012.
Detta att göra skillnad mellan flickor och pojkar är något som kan åtgärdas. Det kan göras genom att lärare och annan skolpersonal självreflexivt granskar sig själva och sitt bemötande gentemot flickor och pojkar. Skolan i Finland ska vara likvärdig vilket betyder att alla ska ha rätt till samma slags utbildning och undervisning.
Skolan ska inte göra skillnad på individer, oavsett om man är född flicka eller pojke, i Österbotten eller i Nyland eller oavsett vilken utbildning ens föräldrar råkar ha. Ändå sker det varje dag, många gånger, i så gott som varje klassrum. Att bemöta flickor och pojkar på olika sätt med utgångspunkt i att de är just flickor eller pojkar är inte relevant pedagogik i dag. Det hör till en annan tid, till ett annat samhälle än det vi har nu.
Om man i skolan fortsätter att strunta i att denna skillnad görs kommer nästa Pisa-rapportering att fortsätta att innehålla stora skillnader i resultat mellan flickor och pojkar, något som i slutändan kan riskera att leda till stora strukturella skillnader i samhällsmedborgarskap där flickor och pojkar får olika villkor för deltagande.
Det är inte de enskilda pojkarnas eller flickornas ”fel” att de inte presterar på ett visst sätt – det är en pedagogisk fråga för skolan att anta och se att den osakliga skillnad som görs genom faktiska handlingar leder till en ojämställd skola med olika möjligheter till lärande.