Paradplats
familjens yngsta flyttade hemifrån tog också Monicas inredningsiver fart på allvar.
– Då började jag se på vårt hem med nya ögon men jag har alltid varit intresserad av inredning. På 1960och 1970-talen då jag växte upp hade vi aldrig ekonomiska möjligheter att köpa fina saker, men min mamma var väldigt händig och kunde med små medel göra fint i hemmet. Jag köper inte själv heller dyra inredningsprylar utan fyndar hellre på loppmarknader och på nätet, berättar Monica.
Hon har alltid bott i höghus och hemmen har alltid funnits i närheten av mammas kvarter.
– Jag är född och uppvuxen i den här delen av staden. Jag tycker om att ha allting på gångavstånd och har svårt att se mig själv i ett eget hus på landet. Släktminnen Hemmet, som är rymligt och väl planerat med två toaletter och ett stort kök, är en välavvägd blandning av stilar från olika decennier. Här finns över hundra år gamla möbler, arvegods från 1940- och 1950-talen, finsk design från 1970-talet och 1990-talsmöbler som med chalk paint fått en helt ny framtoning.
– Eftersom vi bor i ett 1970-talshus tycker jag att den tidens stil också ska få synas. En del av arvegodset har varit möbler som ingen annan velat ha. Men jag uppskattar gamla saker som inte bara är välgjorda utan ofta också väldigt bekväma.
Till dyrgriparna hör ett stort spegelbord i björk som Monica gissar att är från 1800-talets slut.
– Jag hittade ett foto där min farmor är liten, och skåpet syns i bakgrunden. Min farmor föddes 1909. Då farmor var liten var skåpet målat i vitt men när det kom till oss skrapade vi bort färgen.
På spegelbordet står foton av barnen och några gamla kameror. Ett långt band med gamla pins ringlar sig över kamerorna.
– Den äldre kameran är min pappas, den andra är min första från 70-talet. Min pappa var en ivrig fotograf och när jag var liten åkte vi ofta och tältade och campade runtom i Europa. På varje nytt ställe ville min pappa köpa en pins. Jag tycker om att spara på minnen av det här slaget och håller dem gärna framme. Det är viktigt för mig att ett hem ser bebott ut. Jag skulle inte trivas i ett minimalistiskt hem där inga minnen får synas. En samlare i själen En viktig komponent i inredningen är samlingarna av ofärgat och färgat glas, i huvudsak från 1970-talet. Hit hör ljusstakar, bruksglas, vaser och skålar av designer som Timo Sarpaneva och Helena Tynell. Monica säger sig vara en samlare i själen. Samlingarna finns utspridda i hemmet på hyllor och skåp, i prydliga rader.
– Men det gäller att hitta balansen, man kan inte samla på sig för mycket, säger hon.
Fascinationen för att kombinera olika färger syns också i de möbler som Monica målat. Lådorna i byrån i hallen är målade i vitt, rosa och beige och en gammal pinnstol i blått och rosa. Ser resultat Det är ingen överdrift att säga att målandet bar i väg med Monica efter att hon målat det gulnade vitrinskåpet.
Inom loppet av några månader hade också en byrå, ett väggskåp, några hyllor, en stol, en pall och en skohylla fått ny färg.
– För en nybörjare är det väldigt lätt att måla med chalk paint. Man behöver inte slipa eller skrapa bort gammal färg innan utan bara putsa bort fett- och smutsfläckar. Dessutom torkar färgen snabbt, man behöver inte vänta till nästa dag för att måla ett nytt lager. Jag gillar också slutresultatet; penseldragen får synas liksom möbelns struktur.
Målandet är enligt Monica en bra motvikt till jobbet.
– Jag jobbar inom socialbranschen och det kan dröja länge innan man ser konkreta resultat. När man målar ser man genast resultatet. Är man missnöjd med färgen är det bara att måla om med ny färg.