Dans med kritisk udd
DANS The True Face – Dance is not enough & Yellow Towel
Liikkeellä marraskuussa/Moving in november: The True Face – Dance is not enough. Koncept: Christoph Winkler tillsammans med Ahmed Soura, Chris Daftsios, Luke Garwood och Luis Rodriguez. Yellow Towel. Koreografi, framställning, scenografi och kostym: Dana Michel. Esbo kulturcentrum 5.11, Stoa 6.11. Festivalen Liikkeellä marraskuussa/Moving in November har i år stått för föreställningar med distinkt olika sceniska världar och ett brett spektrum estetiska föresatser och utfall. Den sedan väldigt många år dominanta konceptualiteten har inte gett vika men föreställningarna och framställningen har i år haft en expressiv styrka som uppfriskande nog ger plats även för andra än strikt analytiska åskådarstragier.
Christoph Winklers fartfyllda The True Face – Dance is Not Enough har drag av föreläsningsdemonstration och revy och en tematik som avsiktligt ställer dans och konst överlag i relation till samhällsutveckling och politik. Verktitelns ”dance is not enough” blir i föreställningens avslutande plakatdel även frågan ”är dans inte tillräckligt?” och visst har vi under föreställningens gång funderat vidare kring bland annat fundamentalism, kapitalism, konsumism och olika strategier för protest, för att nå framgång eller hävda sig i konkurrensen på globala likaväl som individuella plan.
Föreställningen är rolig och kvicktänkt och de fyra dansarna på scenen så uttrycksfulla och skickliga att man nästan faller för dem och inte för den ironiska udd och kritik, som trots allt går som en röd tråd genom den inbjudande och lättillgängliga föreställningen. Tillsammans blir de fyra hela tiden något mera än summan av individer och det trots att det individuella och kollektiva växlar i olika turer verket igenom. Ur just detta perspektiv tangeras också samhälleliga frågor. Alldeles speciellt lyfter man ironiskt fram den osäkerhet som råder under ”kapitalismens kris” och när ”marknaden inte fungerar som den skall” med bland annat ett autentiskt tal av G. W. Bush d.y. som avstamp. Barndomsminnen Kanadensiska Dana Michel utgår i Yellow Towel från barndomsminnet när hon som färgad via en gul handduk på huvudet försökte uppfylla den vita normen. Marginalisering, stereotypier och kulturella koder är det hon vid sidan av identitet tar fasta på i sin särdeles magstarka föreställning. Figuren på scenen framstår nämligen som autistisk, på andra sätt gravt funktionshindrad, starkt drogad eller allt detta i kombination. Det hela blir en sluten, desillusionerad och hallucinatorisk eskapad som kaotiskt och groteskt växer fram via plötsliga impulser och användning av rekvisita. Det scenis- ka skeendet följer en logik och tidsanvändning som anspelar på det autentiska.
Som åskådare balanserar jag mellan upplevelser av stereotypier, absurd humor och indignation på ett sätt som känns avsiktligt styrt från scenen.