Vem ska diska?
TEATER Varför måste alltid jag diska?
Text: Agneta Lindroos, Julia Johansson, Karoliina Surma-aho. Regi: Agneta Lindroos. Scenografi: arbetsgruppen. Kostym: Nina Silfverberg m.fl. I rollerna: Julia Johansson och Karoliina Surma-aho. Teater Povres urpremiär på Wasa Teater 31.10
Dricka kaffe. Läsa tidningen. Laga mat. Duka bordet. Spela kort. Diska. Titta på teve. Titta på varandra. Titta bort. Blänga. Få nog. Packa väskan. Packa upp väskan. Laga mat. Duka bordet. Dricka kaffe. Spela kort. Diska.
Enkla vardagssysslor och de små eller större svarta hål av frustration och dålig stämning som brukar öppna sig kring dem kan vara rätt underhållande i mindre doser; om man inte själv är inblandad alltså. Att de också kan funka på en scen visar Teater Povre i Varför måste alltid jag diska? – en pjäs om ”banala tvister och jättelika konflikter” och svårigheten att hantera sådana.
Teater Povre, en fri grupp grundad 2007 i Vasa, går alltid sin alldeles egna väg. Med regissören Agneta Lindroos i spetsen och med det fysiska uttryckets betydelse som något av en ledstjärna. Man gör varierad scenkonst som vill överraska, underhålla och engagera.
Den här gången är genren mim och inspirationskällan dels klassisk Chaplin- komik, dels den franska mimaren Étienne Decroux’ tankar om rörelsens dramatiska potential. Föreställningen, som ges på Wasa Teater under november, har improviserats fram och är en studie i dynamiken i en nära relation där åren går och både kärleken och kommunikationsproblemen består.
Från ordlös till tvåspråkig De två karaktärerna gestaltas av Julia Johansson och Karoliina Surma-aho, utan ord och med pregnans, lätthet och tajmning från topp till tå. Den ena lite mer tillknäppt, den andra lite mer uppknäppt, i personliga dräkter med mönster som signalerar likheter och olikheter. Det blir många turer kring köksbordet och konkurrens om den bekvämare av två stolar. Ibland går allt i ultrarapid, ibland blir det kollision, ibland handlösa fall. Och ibland är det rena rama dansteatern, med eller utan musik.
Helt ordlös är föreställningen inte. Lite behövlig bakgrundsinfo får pbli-
”Ibland går allt i ultrarapid, ibland blir det kollision, ibland handlösa fall. Och ibland är det rena rama dansteatern, med eller utan musik.”
ken i textform. Och plötsligt bjuds vi på en tvåspråkig pjäs i pjäsen där tematiken blir belyst ur en annan vinkel. Ett roligt grepp, men onödigt utdraget och svagare i leverans.
De mimiska partierna förmedlar skönheten i den renodlade rörelsen och synliggör kroppens vitala uttryckskraft också i det lilla och allra mest vardagliga. Man hör vad paret tänker och säger fast det inte sägs med bokstäver. Det eviga gnabbet om mitt och ditt och måste du och varför ska alltid jag. Men också några ojdå och tack och förlåt och gemensamma mål.