De bästa åren
Det är inte lätt att vara ung, sägs det. Inte gammal heller. I medelåldern är det ett spring och fläng från morgon till kväll. Det är som pensionär man får njuta av ”de gyllene åren”. Då har man äntligen tid att måna om sig själv. Det vill säga tid att springa mellan hälsocentralen och apoteket stup i kvarten. Och där stöta på andra pensionärer att utbyta tankar med, om – ja, krämpor och besvär. Överglänsa varandra. Berätta vördnadsfullt om att det var den och den professorn som opererade och gjorde att man blev någorlunda återställd. Kanske rentav blev av med en eller annan åkomma. Och fick någon annan i stället. Inte så illa, kanske.
Men jag tror inte riktigt på de gyllene åren. Jag har själv varit pensionär ett antal år, men speciellt gyllene kan jag inte säga att de har varit. Annat än glimtvis, förstås. Det var bättre när jag var ung, och i medelåldern. Jag skulle ge bra mycket för att backa några år.
Personligen kan jag säga exakt när mina gyllene år inföll. Det var från fem till tolv, ungefär. Då vaknade jag varenda morgon upp till ett stor äventyr. Tillsammans med min kompis Walle utforskade vi vår spännande by med de stora amerikanska bilarna, såg Tarzan- och cowboyfilmer på någon av byns två biografer. Utbytte fräckheter med flickan i kiosken. Vi sprang i skogarna och uppför höga berg, letade efter fågelbon, klängde i träden, lärde oss simma och dyka i sjön och meta abborre. Vi var självständiga, fria och vilda. Våra lekar och upptåg var långtifrån ofarliga, men vi lärde oss att ta vara på oss själva. Bland annat tillverkade vi en gång båt av fyra bräder och paddlade ut på sjön. Mitt ute på fjärden rämnade ”båten” och vi hamnade i vattnet. Fastklamrade vid brädbitarna sparkade vi oss i land och lyckönskade varandra till att ha överlevt.
Jag minns vackra sommarmorgnar då vi satt på min hemtrappa, kliade våra såriga ben och ställde den uttråkade frågan till varandra: Vad ska vi göra? Tills den ena eller den andra kom med en lysande idé och vi kutade iväg. Mot byn eller skogen eller ner mot sjön. Barfota, som alltid.
Där mina gyllene år i ett nötskal.