Hershey stjäl Midlers show
Beaches. Fox 10.05. De senaste åren har Garry Marshall sysselsatt sig med de högtidsbetonade filmerna Valentine’s Day (2010) och New Year’s Eve (2011). Inget att hänga i julgranen precis. Tittar vi längre bak i katalogen hittar vi bland annat The Princess Diaries (2001), Pretty Woman (1990) och Beaches (1988). Den sistnämnda är en 80-talsfilm av rang: stora hår, byxdräkter, yviga ballader och Bette Midler.
Hillary ( Barbara Hershey) och C.C. (Midler) träffas redan när de är barn. Den rika Hillary går vilse i Atlantic City och stöter på barnartisten C.C. som gömmer sig för sin jobbiga mamma. En vänskap uppstår trots det flyktiga mötet och de två barnen inle- der en brevväxling (Hillary bor i San Francisco, C.C. i Bronx) som håller i sig ända till vuxen ålder. Då stiger Hillary, numera advokat, plötslig in på den sjabbiga nattklubben där C.C:s karriär inte tagit fart. Återföreningen är ljuv men också fylld av problem, och så fortsätter det över åren med ständiga inslag av avundsjuka, svartsjuka och narcissism.
På pappret är det här Bette Midlers film. Hon har flera sångnummer och hennes karaktär är så självcentrerad att hon ständigt hotar ta över och kväva hela berättelsen. Men Hershey är den som sticker ut för mig. Hon har en lågmäld intensitet, och när hon får lite utrymme spelar hon strumporna av Midler. Två år tidigare ha- de hon visat vad hon gick för i Woody Allens Hannah and Her Sisters och samma år spelade hon Maria Magdalena i Martin Scorseses The Last Temptation of Christ.
Som helhet har Beaches tyvärr inte åldrats så väl. Den känns klumpig, överdriven och otroligt fjantig på sina ställen. Men Hershey väger i viss mån upp dessa brister, och för den som minns filmen från sin barndom finns en viss sentimental behållning. Och även om jag ofta har svårt att förstår hur Hillary orkar vara vän med C.C. så ger filmen oss i stunder en alldeles förtjusande titt på livsavgörande vänskap.