”Jag skickades runt som en skål kall spagetti och ingen ville ha mig.” FÖRFATTAREN PAULA FOX, 91, om sin barndom.
Paula Fox författarskap höll på att falla i glömska. Nu hyllas hon som en av den amerikanska samtidsrealismens stora hjältar. HBL träffade den 91-åriga författaren hemma i Brooklyn i våras för ett samtal om rotlöshet, klass och den hotande katastrofen.
Trädgården är vintergrå och blek. Bruna fjolårslöv, vissna perenner, ett par övergivna vita stolar.
– Jag gillar hur dyster den är. Bister, som någon med en riktigt allvarlig uppsyn.
Paula Fox har vikt undan den tunna spetsgardinen i köket en halv trappa ner. Två fruktträd, päron och körsbär, sträcker sig mot en trist, kall marshimmel.
– Det är ganska ruskigt. Men jag vet hur det kommer att se ut om några månader.
I 42 år har hon och maken Martin Greenberg bott här i Cobble Hill, ett område på ett tjugotal kvarter i de västra delarna av centrala Brooklyn. Gatorna kantas av plataner med flammig bark och de för stadsdelen så typiska brownstonehusen.
Det hus som makarna Fox och Greenberg själva bor i byggdes under andra hälften av 1800-talet och tjänade till en början som inackorderingsställe för skandinaviska sjömän.
Nu hänger teckningar, konstverk och fotografier, mängder av fotografier, på väggarna. Minnen från ett liv som tog sin början på Manhattan i april 1923, och som förutom en föräldralös uppväxt, en kringflackande ungdom, och reporterresor i efterkrigstidens Europa också rymmer ett numera hyllat författarskap som nära nog höll på att falla i glömska.
– Så många människor, säger Paula Fox och börjar rada upp namnen på bilderna.
Rotlöshet Paula Fox lämnades bort av sin alkoholiserade filmmanusförfattare till far och sin, enligt henne själv, känslokalla mor bara några dagar efter födseln.
Hon skickades till ett hittebarnshem från vilket hon bara några veckor senare hämtades av sin kubanska mormor, som i sin tur lämnade henne vidare till en annan familj som tog henne med norrut längs med Hudsonfloden.
Mindre än ett halvår gammal hamnade Paula Fox därefter hos en pastor, Elwood Corning, i Balmville, strax norr om New York. Hos honom fick hon under knappt sex år uppleva känslan av tillhörighet och hem, innan hennes far en dag plötsligt dök upp och tog henne tillbaka till det kaos av fattigdom och rotlöshet som präglat hennes första månader i livet. Kalifornien, Hollywood, Florida, Kuba, New York. Några dagar med sin mor och far, bortlämnad på nytt, en tid hos en okänd äldre kvinna, några år med sin mormor, tillbaka till sin far, och så vidare. – Var var vi? Paula Fox stannar upp efter att ha kommit på avvägar i sin berättelse. – Vi var överallt! utbrister hon. Vi har tagit oss upp för den lilla trappan från köket på källarplan, till vardagsrummet på första våningen. Ljuset är dunkelt. Huset är långsmalt, knappt fyra meter brett, och det bleka dagsljuset räcker bara en bit in.
Ibland tappar Paula Fox tråden. Hon skrattar åt det när det inträffar, säger att det händer hela tiden när man har fyllt 90, vänta bara.
Men när hon vet vad hon vill säga är hon glasklar.
– Jag lämnade själv bort mitt första barn, Linda, när jag var 20. Jag var väldigt fattig, och kunde inte göra annat. Men jag har en väldigt stark känsla för mina barn. Det är en djurisk känsla. Men min mor var sjuk i den meningen att hon saknade den känslan.
En spegelram När Paula Fox talar om sin barndom – hon återkommer till den ständigt – talar hon om en total rotlöshet, och om en känsla av skuld över att över huvud taget ha blivit född. Som om hon var en inkräktare i sina föräldrars redan komplicerade liv.
– Jag kände det som om jag trängde mig på. Ja, så kände jag hela tiden. Utom hos Mr Corning. Jag minns hans hus, hur vackert det var och hur lycklig jag var där. Du vet, jag var helt blind för allt annat. Jag och Martin, min make, åkte dit för 30 år sedan för att se huset. Men det var rivet. Det var fruktansvärt. Och högst uppe i allt bråte stod en guldfärgad spegelram. Det var väldigt dramatiskt och smärtsamt.
Det knarrar i trappan från undervåningen. – Jag tror det är Martin. Marty? – Yeah, hörs det avlägset. – Är du på väg hit? – Jag kämpar mig upp för trappan. – Han är över 90, säger Paula Fox nästan ursäktande, och fortsätter:
– Vi väntar på dig, som på en mussla i väntan på att den ska avslöja sin pärla!
– Jag är glad att bli väntad på, hörs det från den knarrande trappan. Det dröjer ytterligare en stund. – Och här har vi honom, min make Martin Greenberg, säger Paula Fox förtjust.
– Enchanté, hälsar Martin Green- berg och sätter sig i soffan bredvid Paula Fox.
Han är poet, översättare från tyska och Paula Fox tredje man. De har varit gifta i 52 år. En helt annan tillvaro än den under ungdomsåren. Hon har två söner från sitt andra äktenskap, och har på senare år återförenats med dottern, Linda Carroll, som hon lämnade bort.
Inga bästsäljare Man skulle kunna säga att Paula Fox har levt två skilda liv – och att hon nu är inne på sitt tredje. 1966 gav hon ut sin första barnbok. Året därpå romandebuterade hon med Poor George.
Hon hade försökt få några noveller publicerade innan dess, och försörjde sig som låg- och mellanstadielärare. När hon 1970 gav ut sin andra roman, Desperate Characters, hade hon sagt upp sig från lärarjobbet för att helhjärtat satsa på sitt skrivande.
Vid samma tidpunkt flyttade hon med Martin Greenberg från Manhattan till Brooklyn efter att ha bevittnat ett mord utanför lägenheten väster om Central Park.
– Det var ett väldigt hårt område, och vårt hus var mycket märkligt, minns hon.
Det blev ytterligare fyra romaner. Den sista kom 1990. De flesta blev väl mottagna av kritikerna, men de kommersiella framgångarna var måttliga. 1991 var alla hennes romaner utgångna på förlaget och gick inte längre att få tag på.
Ändå är det inte helt sant att säga att Paula Fox glömdes bort. Hon fortsatte även in på 1990-talet att ge ut barn- och ungdomsböcker, men som romanförfattare såg det ut som om hon skulle gå samma öde till mötes som hundratals skrivande kvinnor före henne.
Nu på svenska En del får upprättelse. Ingen tvekar till exempel om storheten i Emily Dickinsons författarskap i dag. Och i Sverige fick Anne Charlotte Leffler, efter att under stora delar av 1900-talet varit parentes i litteraturhistoriska översikter, alldeles nyligen erkänsla för sin betydelse för svensk 1880-talslitteratur.
Andra är fortfarande kvar i dammiga magasin, eller på en bortglömd plats på bibliotekens hyllor.
Det var där författaren Jonathan Franzen hittade Desperate Characters.
Han fängslades av den täta, olycksbådande berättelsen om Sophie och Otto Bentwood, ett akademikerpar i det som under 1960-talet var gentrifieringens frontlinje i Brooklyn, och bestämde sig för att se till att få den återutgiven.
I en kultur med en patriarkal ordning som hela tiden ställer kvinnliga författarskap i skuggan är det ironiskt att det var en av samma ordning uppburen man som skulle föra fram Paula Fox i ljuset. 1999 fanns i alla fall Desperate Characters åter i tryck.
”Den framstod helt enkelt som överlägsen alla andra romaner av Fox samtida kollegor John Updike, Philip Roth eller Saul Bellow”, skrev Franzen i en essä.
Snart kom även debuten Poor George i nytryck, med ett översvallande förord av romanförfattaren Jonathan Lethem.
Och nu har Desperate Characters för första gången översatts till svenska, med titeln Förtvivlade människor.
– Det är som en snöbollseffekt. Till och med kineserna är intresserade nu. De senaste åren har varit väldigt tillfredsställande på ett sätt som jag inte hade väntat mig, säger Paula Fox.
Desperate Characters inleds med att Sophie Bentwood blir biten av en katt i trädgården bakom parets hus. Såret, som vägrar läka, blir en spegling av inre och yttre spänningar. Från det hotande sönderfallet i Bentwoods blodlösa äktenskap i sitt välordnade fort till brownstonehus, till den vita medelklassens sura cocktail av rädsla och förakt gentemot den
”Jag är inte medveten om tiden när jag skriver, och försöker bara överföra ett slags inre språk som är ohörbart för alla andra, även för mig nästan. Jag kan höra delar av det, och så får jag konstruera det jag inte kan höra.” PAULA FOX om sitt skrivande
i huvudsak svarta befolkning som trängts ut av gentrifieringen.
Boken känns förvånansvärt samtida och förmedlar en oroväckande känsla av en nära förestående kollaps. Det är en tidlös skildring, som både tematiskt och stilistiskt överbryggar de fyra decennier som gått sedan boken skrevs.
– Jag tror att alla människor, även de inskränkta och självbelåtna, har stunder då de upplever sig vara i fruktansvärd fara, säger Paula Fox.
Den subtila, hotfulla undertonen i boken, känslan av en katastrof i antågande – den känslan är hennes egen, berättar hon.
– Jag har alltid den känslan. Katastrofen har alltid känts nära i mitt eget liv på ett särskilt sätt. Jag hade ett fåtal ideala år fram till jag var sex, men efter det kände jag hela tiden att livet var i fara. Särskilt mitt eget. Jag känner det mindre nu än då, när jag skickades runt som en skål kall spagetti och ingen ville ha mig.
Paula Fox pratar kort om de olika premisserna för den medelklass hon skildrar, och fördjupar sig hellre i den rasism som präglar paret Bentwoods tillvaro, och som fortfarande är en del av samhället.
– Den sista lynchningen skedde på 1950-talet. Det var fruktansvärt, onämnbart. Som nazismen, bara in- te lika organiserat. I dag är rasismen mer förträngd och undertryckt, och obekant för vårt omedelbara medvetande. Men något så djupt inbäddat i vårt system försvinner bara inte på 50 år.
Martin Greenberg har ursäktat sig för att ägna sig åt Goethe och Kleist. Paula Fox börjar bli trött. – Tio minuter till, säger hon. Vid ett tillfälle i Desperate Characters, under en fest hos en läkarbekant till paret Bentwood, kastas en sten in genom rutan till huset där festen äger rum.
När Paula Fox pratar om sin egen klassresa är det den scenen hon återvänder till.
– Jag är mycket väl medveten om den som kastar sten mot fönster. Jag förstår de olika aspekterna av det. Jag kastade stenen, men jag var också inne i huset när fönstret gick sönder. Det är ett schizofrent sätt att vara, men jag är båda delarna. Jag kan se huset utifrån, hur självbelåtet, bekvämt och välgött det ser ut, men jag kan också se hur det ser ut runt omkring. Och som människa har jag förståelse för våld upp till en viss gräns. Jag kan förstå att man vill förstöra saker, men jag kan också förstå dem som vill skydda sin egendom.
– Mycket av det jag skriver om har jag själv upplevt.
Dock inte allt, poängterar hon något illmarigt, och fortsätter:
– Som glädjen hos stenkastaren.
Paula Fox skriver fortfarande. En kortroman, tänker hon sig, och berättar att hon hunnit med 45 sidor. Längs den långa välvda trappan upp till arbetsrummet och sovrummet på tredje våningen finns en hiss.
Hon fäller ner sitsen, och svävar sedan långsamt längs räckets båge upp över trappstegen.
Hon ska visa omslaget till en av sina barnböcker, och börjar leta bland hyllor och papper.
– Skillnaden mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna existerar inte för mig. Jo, jag vet när jag skriver för barn, men det är en vetskap som är gåtfull även för mig.
På frågan om hennes känslor över att bli gammal svarar hon bara ”not good” i en obekymrad ton som inte återspeglar svarets innebörd.
Hon letar vidare, men hittar inte boken. Det gråa dagsljuset bleknar. Kamerans slutare ljuder tungt och mekaniskt när Paula Fox fotograferas invid fönstret ut mot trädgården.
– Det är ett trevligt ljud, säger hon belåtet, och frågar sedan om vi kan skicka tidningen när intervjun har publicerats.
Hon ombeds titta ut genom fönstret för ytterligare bilder.
– Jag kan se hur våren kommer. Även om det förmodligen kommer att snöa igen.
”Jag har träffat henne en gång. Hon är verkligen knäpp. Men man kan inte vara vän med alla, särskilt inte släktingar.” PAULA FOX om sitt ena barnbarn, artisten Courtney Love ”Jag blev överraskad när han började prata om boken, att han hade hittat den och ville att den skulle återutges. Jag kände inte honom innan. Men sedan dess har han varit här på besök. Jag lagade middag till honom, vi åt i köket.” PAULA FOX om Jonathan Franzen