Varför vill den amerikanska professorn dö vid 75?
Den provocerande rubriken i amerikanska The Atlantic får mig att haja till. Såsom man gör när man ser sina egna innersta förbjudna tankar klädda i ord. Ezekiel J. Emanuel är en ansedd auktoritet i hälsofrågor i USA och hans kontroversiella essä är en av d
Emanuel, som bland annat varit en av president Barack Obamas rådgivare i hälsovårdsreformen ”Obamacare” är två år yngre än jag, 57. Och därmed ”ger” han sig själv 18 år till. Jag skulle med hans matematik vara berättigad till 16 år ...
Emanuel motiverar sitt chockerande önskemål med att människors allt högre livslängd köps på bekostnad av livskvaliteten.
”När jag fyllt 75 har jag levt ett fullt liv”, skriver Emanuel. ”Jag har älskat och blivit älskad. Mina barn är vuxna och i sina bästa år. Jag har sett mina barnbarn födas och börja sina liv. Jag har förverkligat mina livsprojekt och gjort, på gott och ont, allt det jag kommer att göra”.
Är man 74 år och i gott skick kan jag tänka mig att adrenalinnivån stiger när man läser Emanuels funderingar. Ännu mer om man är 88 och i kanonskick. För att ingen ska få blodstörtning kan jag lugna med att Emanuel inte är sämre karl än att han fogar in en brasklapp i sista meningen. Men innan vi är där ska vi följa hans resonemang som fokuserar på samhället, inte den enskilda individen. Även om han effektfullt använder sig själv som exempel.
”Sjuttiofem. Det är så gammal jag vill bli: 75 år”, inleder Emanuel sin kontroversiella essä.
”Det här gör mina döttrar galna. Det gör mina bröder galna. Mina kära vänner tror att jag är galen. De tror att jag inte menar vad jag säger. Att jag inte har tänkt igenom det här, för det finns ju så mycket i världen att se och göra”.
De är inte de enda. Emanuel har fått en storm av kritik emot sig, men han har också fått Amerika att tala om ett tabubelagt ämne. Ett långt liv kan vara både en välsignelse och en omänskliga börda, både på det personliga och samhälleliga planet.
Den som vid 50+ meddelar att 75 räcker kan räkna med att det inte kommer att råda brist på motargument. Det vanligaste är en ändlös räcka exempel på människor som lever ett fullödigt liv fast de för länge sedan passerat ett trefjärdedels sekel. Folk påpekar också att ”så där säger du inte när du fyllt 74”.
Ezekiel Emanuel har en agenda.
Antagligen är han också ute efter att chockera. Men han vet vad han talar om. Emanuel har nämligen varit chef för Avdelningen för klinisk bioetik vid det nationella hälsoinstitutet i USA och i dag fungerar han som professor i medicinsk etik vid universitetet i Pennsylvania.
Han hyser också en rädsla som många av oss vanliga dödliga delar med honom: att efter vår död inte bli hågkomna som den livfulla engagerade människan vi en gång var, utan som en avtrubbad, dement och patetisk figur.
Ezekiel och jag är, av hans artikel att döma, i ungefär samma fysiska skick. Han besteg nyligen Kilimanjaro med sina brorsöner, jag kom just hem från en 12 kilometers joggingrunda. Ok, högra baklåret kunde fungera bättre, jag måste lyfta upp foten när jag knyter skon, jag är inte lika snabb som för tio år sedan ... Men det är försumligt.
Emanuel intygar att han vare sig tigger om ett längre liv eller en förkortning av det. Han talar inte om självmord eller eutanasi. Tvärtom, han har kämpat emot eutanasi.
Vad han vill göra är att inte på konstlad väg förlänga livet. Att desperat proppa i sig vitaminer, köra med dieter och träna med ett enda mål för ögonen: skjuta på döden.
Vid 75-årsålder säger han sig behöva en verkligt god orsak till att gå till en läkare. Han kommer inte att gå med på några preventiva test eller medicinering som avser att kurera honom, på sin höjd kan han ta emot smärtlindring. Redan nu, som 57-åring, vägrar han låta ta prostatatestet. När en läkare tog provet ändå slog han på luren innan läkaren hann berätta resultatet.
”Får jag cancer efter 75 går jag inte med på någon behandling, inte heller tar jag emot en pacemaker eller genomgår en bypassoperation”, lovar han.
Emanuel har bestämt att han efter 75 vägrar ta antibiotika och andra livsuppehållande mediciner. Hans motivering är att de infektioner man botar med antibiotika oftast är sådana som man dör snabbt och smärtfritt av. Alltså nej till antibiotika.
Sin begravning har han redan planerat. Den ska inte bestå av gråt och sorg utan bli en glädjefest där man minns allt det goda han fått uppleva.
Vi lever allt längre, oberoende av om vi vill det eller inte. På 2000-talet har finländska mäns medellivslängd ökat med 3,5 månader varje år. Kvinnornas medellivslängd har ökat med 3 månader. Men för kvinnornas del är utgångsläget som bekant högre än för männen. Kvinnor födda 2012 förväntas i snitt leva till 83,5 år och männen till 74,5 år. Allt fler firar numera sin hundraårsdag – tyvärr själva ofta ganska omedvetna om detta.
Utvecklingen i Emanuels hemland USA är likartad. 1900 var medellivslängden 47 år, 1930 60 år och i dag nästan 80.
Enligt Emanuel har den amerikanska (och varför inte också finländska) strävan efter ett långt liv byggt på idén om att man dricker ur ungdomens källa tills man plötsligt dör abrupt utan smärta och psykisk nedbrytning.
Därför lever man hälsosammare, motionerar och äter hälsopreparat.
Tyvärr är ett så schematiskt uppbyggt liv för de allra flesta en utopi, menar Emanuel.
Han frågar sig om dagens sjuttioåringar är som gårdagens femtioåringar och svarar nekande på sin egen fråga.
Under de senaste decennierna har livslängden ökat dramatiskt, men också funktionshindren. När 28 procent av amerikanska män över 80 år hade någon form av funktionshinder i en undersökning 1998 hade siffran stigit till 42 procent åtta år senare. För kvinnornas del är siffran ännu värre, över hälften av dem som är äldre än 80 är funktionshindrade.
Emanuels slutsats är att amerikanerna kan räkna med en ökad förväntad livslängd kantad av sjukdo- mar och en minskning av år utan sjukdom.
När forskare vid Harvard och University of Washington inkluderade också depression och demens i sin undersökning kom de fram till att de år som människor ”förlorar” till funktionshinder och sjukdomar ökar när den förväntade livslängden ökar.
Emanuel slår fast att hälsovården visserligen lyckats bromsa dödsprocessen, men inte åldrandet.
Han tar hjärtpatienterna som exempel på en god och en dålig nyhet. På tio år minskade dödfallen på grund av hjärnblödning med 20 procent. Men samtidigt lider nästan sju miljoner amerikaner som överlevt en hjärnblödning av förlamning eller oförmåga att tala.
”Inom de närmaste 15 åren kommer vi att se en 50-procentig ökning av antalet patienter som lider av nedsatta livsfunktioner som en följd av stroke”, skriver Emanuel.
”De odödliga amerikanarna lever längre än sina föräldrar, men troligtvis som funktionshindrade. Låter det eftersträvansvärt. Inte i mina öron”.
Ju längre jag läser i Emanuels essä desto mindre övertygad är jag att hans utmanande och fräckt deklarerande rubrik är att ta på allvar.
Emanuel stöder sig på statistik och sannolikhetslära och räknar med att hälften av över 80-åringarna är funktionshindrade och en tredjedel av 85+ lider av alzheimer och att demenspatienterna kommer att öka med 300 procent före 2050.
Han medger att många äldre alltså undgår både de fysiska och psykiska funktionsnedsättningarna och att de väl kan leva ett gott liv ännu långt efter 75-årsdagen. Men Emanuel ger sig inte. Han hävdar att vi blir långsamma, att vi inte förmår skapa och producera efter 75, att medelåldern för Nobelprisvinnarna är 48 år ...
Men, måste vi vara så kreativa, måste vi vinna Nobelpris, skriva odödliga romaner, eller uppfinna cancermediciner efter 75, undrar de som ifrågasätter hans argument.
Emanuel är uppfylld av tanken på att människans berättigande är beroende av hur mycket hon förmår bidra med till samhället. Tanken är livsfarlig för det föds miljoner människor som inte, åtminstone med hans måttstock, kommer att kunna ”bidra” till samhället. Vem ska avgöra vilka individer som ska få mediciner och vård och vilka inte? Vems liv är värt att rädda, vems är det inte?
Dr. David Agus, medicinsk expert på tv-kanalen CBS hör till dem som ifrågasätter Emanuel. Agus är övertygad om att även våra sista år i ett långt liv kan vara kvalitativt goda.
”Det lyckas om vi tar våra vacciner och preventiva mediciner, motionerar dagligen och låter bli att röka”, säger han.
”Det finns på riktigt hopp om ett kvalitativt gott liv i hög ålder, men då måste vi ta oss i kragen när vi är 20, 30 och 40, om det ska lyckas. Jag vet att vi kan förhindra eller fördröja de flesta sjukdomar. Det är en spännande tid för medicinen. Jag ger ingenting för den godtyckligt valda 75-årsgränsen eftersom jag tror att vi alla kan leva mycket längre.”
När Ezekiel Emanuel kommer till slutet av sin långa essä är han heller inte så stursk som i ingressen.
”Jag förbehåller mig rätten att ändra mig och att kraftfullt kunna försvara min rätt att leva så länge det är möjligt. Det vill säga om jag fortfarande är kreativ efter 75.”
Vem håller väl inte med. Kruxet är att vid valet av liv eller död, kan vi oftast aktivt välja bara det sistnämnda.
När det gäller att välja mellan motionscykel, rödvin och cigarr behöver vi inte välja. Vi kan välja alla tre. Till all lycka.