Muren föll men delningen består

Indelningen i öst och väst syns fortfarande i partisympatierna, 25 år efter det att Berlinmuren föll.

När Berlinmuren föll för 25 år sedan bladades eufori med försiktighet. Alla visste att stora utmaningar återstod innan man kunde tala om ett enat Tyskland.

Man kan säga att den tyska drömmen har förverkligats över förväntan. Från att ha varit Europas gossen Ruda på grund av sitt förflutna under Hitlers styre, har Tyskland fått komma in i de finaste salongerna. Ingen talar längre om att hålla Tyskland i schack, tvärtom. Det enda grekerna fruktade när finanskrisen var ett faktum var att Tyskland skulle lämna euron.

Utan den tyska generatorn hade hela eurosystemet förmodligen stupat. I dag finns det knappt en utnämning eller ett val inom EU där Tysklands åsikt inte beaktas. När förbundskansler Angela Merkel varnar brittiske premiärministern David Cameron att inte gå för långt när det gäller beslut som går emot unionens grundprinciper, till exempel fri rörlighet, väger hennes ord tungt. INRIKESPOLITISKT ser det mer komplicerat ut. Det senaste Bundestagvalet blev en personlig seger för Merkel. Hon kunde också dra en suck av lättnad över att inte det nationalistiska Alternative für Deutschland klarade röstspärren för att kunna ta plats i förbundsdagen.

Som den skickliga politiker Merkel är, insåg hon också att hon behövde socialdemokraterna SPD ombord på regeringsflotten om hon skulle bevara sin starka ställning inom EU. För SPD var det inte ett lätt beslut att gå med. Erfarenheterna av att samregera med det borgerliga CDU/CSU har visat sig vara ödesdigra för partiets väljarstöd. Men med i Merkels regering gick SPD ändå till slut.

Att SPD i lokalvalet i Thüringen för ett par månader sedan fick bara 12 procent av väljarnas röster medan CDU blev störst med över 30 procent väckte farhågor om att SPD än en gång får sota för samarbetet med högern. Eftersom vänsterpartiet Die Linke knep andra platsen i Thüringen med cirka 28 procent av rösterna finns det säkert ett korn av sanning i detta. SJU VECKOR efter valet i Thüringen sitter SPD och förhandlar med Linke och Die Grünen om att samre- gera i Thüringen – under ledning av Linkes Bodo Ramelow. Det finns stora skillnader i partiernas syn på en rad frågor, men alla försäkrar att det ska gå att hitta en lösning inom de närmaste veckorna. Traditionellt är kombinationen med de två röda och det enda gröna det naturligaste alternativet till Merkels högerblock, trots att den regeln inte alltid har gällt.

Självfallet ogillar Merkel SPD:s drag – 70 procent av medlemmarna röstade för förhandlingar med de övriga rödgröna partierna – och hon har inte hållit igen med sin kritik.

För SPD har både samregerandet med Merkel på federal nivå och de pågående förhandlingarna i Thüringen samma mål: att säkra sin position inför det nästa Bundestagvalet så att Tysklands nästa förbundskansler kommer från SPD och inte från CDU.

För Linke är situationen så bra den kan vara. Partiet ser ut att för första gången i partiets historia få en tung regeringspost från december. Ramelow betecknas som moderat inom sitt eget parti. Om han lyckas förstärka hela partiets program och image i den riktningen växer SPD:s problem ytterligare.

Sedan är det en annan sak att det kan vara betydligt svårare att sammanjämka partiernas åsikter på federal nivå än det är på det lokala planet.