Ett seriöst försvar kräver en egen insats

Händelserna i Ukraina och nu ubåtsjakten utanför Stockholms skärgård har blåst upp en nästan populistisk Natodebatt här hemma.

Dagens Nato med sina 28 medlemmar byggdes ursprungligen upp som en motkraft till socialismen när de europeiska medlemsländerna ännu var svaga efter kriget. Med Sovjetunionens sönderfall föll grunden bort för Natos ursprungliga existens.

Men, alla stora och inflytelserika organisationer tycks ha en tendens att förnya sitt existensberättigande och på det sättet säkerställa jobben och inflytandet för organisationen. Det gäller Nato, lika väl som för gamla sovjetiska institutioner. Kännetecknande under den senare tiden är att Natos operationer utförts i huvudsak utanför medlemmarnas egen hemmaplan. Många upplever Nato som ett verktyg för de amerikanska stormaktsambitionerna. Man har varit preventivt offensiv i stället för defensiv. Man kan också fråga om organisation längre har densamma motivationen som tidigare?

Ett eventuellt finskt medlemskap får inte utgå från det som skett i Ukraina eller Stockholms skärgård utan kräver en mycket omfattande analys. Utgångspunkterna i en analys måste tyvärr vara krassa. Filantropen George Soros har konstaterat att ”internationella relationer är relationer om makt, inte lag, makten råder och lagen legitimerar vad som råder”.

Själv ser jag att följande borde beaktas. En isolerad väpnad konflikt mellan Finland och dess granne måste nog ses som mycket osannolik så länge vi själva kan sköta vårt land.

När Finland har blivit indraget i krig har det oftast gällt i samband med stormaktskonflikter. Före vinterkriget i förhandlingarna med rådsrepubliken sade J.K.Paasikivi till Josef Stalin ”Vi önskar förbli i fred och stå utanför alla konflikter” på vilket Stalin svarade: ”Jag förstår det, men försäkrar att det är omöjligt – stormakterna kommer inte att tillåta det”.

Ett Natomedlemskap skulle automatiskt dra med oss i en stormaktskonflikt. Ett medlemskap kan säkert höja tröskeln för en konflikt, men överskrids denna tröskel blir det dubbelt värre.

En eventuell Natodebatt kunde börja med scenarier om vad som kan hända ute i världen och hurdana svallvågor dessa scenarier kan ge Finland. Verkligheten är sällan logisk, och enskilda statschefers personli- ga ambitioner och prestige kan ge helt överraskande verklighet. Trots mångfalden av scenarier finns dock vissa realiteter som gäller.

Kanske den viktigaste är att världens ekonomiska tyngdpunkt håller på att flyttas till Asien. Den ekonomiska expansionen har skett i Asien, inte i Europa eller Ryssland. Vilka är de finska (och svenska) intressena i en asiatisk konflikt? Är de desamma som Natos?

Skall Finland ha ett seriöst försvar måste vi själva vara huvudaktörer. Utomstående kan ha andra motiv än vi.

Finland blir ett maktpolitiskt gränsområde: Ett finskt (och svenskt) Natomedlemskap skulle kraftigt öka spänningen vid våra gränser. Vår östgräns skulle inte längre vara en gräns mellan Finland och S:t Petersburgs militärdistrikt, utan en gräns mellan Nato och Ryssland. Vill vi det? Vill vi leva som ett gränsområde mellan dessa polära makter?

Natos beslutsprocess kan vara långsam. Innan alla 28 medlemsländers representanter hinner hitta en mötestid för att fatta ett beslut har en eventuell fiende hunnit inta sina positioner. Kan Nato ge oss en falsk trygghetskänsla som förslappar vår egen försvarsvilja?

Intressant är också att även amerikanska strateger ser flera olika block i Europa. När det riktigt gäller får dessa naturliga block en större betydelse? Vilka är motiven för en organisation att strida för Finland, och gäller dessa även i framtiden? Ser Nato Finland mest som en strategisk positioneringsplats för strategiska vapen?

Och på ett ”mänskligare plan”: i ett Natomedlemskap, en för alla och alla för en, kan man fråga sig hur motiverad en portugis är att kämpa i ett vintrigt Finland eller en vanlig finländare i Turkiet.

Vi bör själva se till att vi kan hålla ordningen och utveckla vårt land. Det betyder inte att vi måste avstå från vår mångfald. I stället, den skall leda oss till bättre lösningar och förståelse. Den nordiska konsensusen är en styrka och inte en svaghet. Vår geografiska position skall också utnyttjas – och helst så att det blir win-win med våra grannar. I en diskussion om försvarssamarbete är också skäl att minnas Mannerheims ord: ”Stater med otillräckligt försvar har svårt att finna bundsförvanter.”