Klimatbibeln mot Moseboken
Klimatförändringen är obestridlig, men forskningen har fortfarande svårt att påverka klimatpolitiken. Lite religiös fanatism kommer att spöka på klimatmötet i december.
Ju närmare FN:s klimattoppmöte i Peru kommer desto troligare ser det ut att 2014 kommer att bli tidernas varmaste uppmätta väderår. Än mer uppenbart är att de som tar FN:s klimatpanel på allvar blir allt fler, och att de som misstror alltjämt har inflytande.
Den klimatbibel IPCC levererade förra helgen innehöll ingen ny substans. Den sammanfattade delrapporterna från det senaste året. Vi visste redan att atmosfärens halt av växthusgaser är den högsta på 800 000 år. Vi hade redan hört att det uttryckligen beror på våra utsläpp. Likaså har det länge varit känt att sannolikheten för ödesdigra följder ökar om vi velar.
Det nya i klimatdebatten är att tonfallet skärps och experterna talar klarspråk. Visst återstår osäkerheter kring detaljerna – det hör till vetenskapens natur – men fokus borde för länge sedan ha skiftat från klimatforskningen till klimatpolitiken. Det har sent omsider skett: i dag pläderar europeisk industri och näringsliv för ett bindande avtal som öppnar för kostnadseffektiva sätt att styra om energipolitiken.
Teknologiforskningen VTT:s och ekonomiforskningen VATT:s undersökning visar att Finland kan bli kolsnålt och energiproduktionen koldioxidfri till 2050, om man investerar tillräckligt i ny teknik. Det går att minska utsläppen med 80 procent utan att äventyra tillväxt eller välfärd. En opinionsmätning visar att 79 procent av finländarna anser att målet är viktigt. 2 procent är av precis motsatt åsikt.
För bara några år sedan kunde man anta att varje pressmeddelande som krävde snabba utsläppsminskningar kom från Greenpeace. I dag får man kolla avsändaren. Liknande tongångar hörs från Finlands Näringsliv EK, Oljebranschens centralförbund och diverse energibolag. Företagen ropar efter ramar för att kunna planera investeringar.
Ropet är adresserat till politikerna. Det klimatavtal som ska sätta ramarna ska skrivas i Paris om ett drygt år. Hur det ska skrivas – vilka slags kontributioner som ska accepteras, hur löftena ska formuleras och hur åtgärderna ska mätas och verifieras – ska klimatmötet i Lima avgöra om en månad. Hittills är alla oense. Perumötet lär bli en arena för kohandel, en jakt efter kryphål och en kamp för rätt till tolkningsföreträde – ja, nästan allt annat än den kamp för att hejda klimatförändringen som man kunde ta det för. EU spelar global klimathjälte. Beslu-
”Republikanerna har konsekvent blockerat klimatlagstiftning, och nu går det än smidigare.”
tet att minska utsläppen med ”minst 40 procent” till 2030 är EU:s lockbete för att få resten av världen med sig. Om Parismötet slutar i ett avtal där alla förbinder sig att göra något kan minst 40 procent faktiskt betyda över 40 procent.
EU har mest att vinna på ett globalt avtal. I dag är vi få som förbundit oss att minska utsläppen, och det har redan lett till att industri och arbetstillfällen har flyttat bort. Kina bygger välfärd med ökande koldioxidutsläpp, men satsar samtidigt mest på förnybar energi. I USA minskar klimatutsläppen tack vare miljövidrig skiffergasutvinning. Ändå lär USA (med Kanada och Australien i kölvattnet) vara den motsträvigaste parten på FN-mötena.
Utgången i mellanårsvalet i USA försvårar som bekant Barack Obamas politik, också klimatpolitiken. Republikanerna har konsekvent blockerat klimatlagstiftning, och nu går det än smidigare. En intressant detalj är att James Inhofe, senator i Oklahoma och högljudd klimatskeptiker, av allt att döma blir ordförande för senatens miljöutskott.
Inhofe har författat boken The Greatest Hoax: How The Global Warming Conspiracy Threatens Your Future (Den största bluffen: hur kon- spirationen om klimatförändringen hotar din framtid). Han förknippar klimatförändringen med hysteri, rädsla och vetenskapsförfalskning i klass med Hitlers propaganda. Miljöportalen Ecowatch uppger att Inhofe förväntas lemlästa USA:s miljöskyddsbyrå EPA som han jämför med Gestapo.
Inhofes bok slår fast att det är Gud och inte människan som kontrollerar jorden, därför är antropogen klimatförändring omöjlig. Han hänvisar till Första Mosebokens rader om att årstider kommer att växla så länge jorden består. ”Min poäng är att Gud fortfarande finns. Arrogansen hos dem som tror att vi förmår påverka vad Han gör med klimatet gör mig ursinnig”, säger Inhofe.
Därur spirar hans uppfattning att rödgröna krafter klimatbluffar för att ta kontroll över världen och, värst av allt, kontrollera USA och begränsa dess frihet. Den amerikanska olje- och gasindustrin har finansierat Inhofes politiska kampanjer med flera miljoner.
Det är mot en sådan inrikespolitisk verklighet USA:s förhandlingsmandat i Lima och Paris ska ses, oberoende av hur klimatforskarna än anstränger sig för att tala klarspråk.