Exposé i moraliska sumpmarker
Lotta Lundbergs romaner har ofta varit starkt idéburna, men i Timme noll sitter också personskildringen som den skall, skriver HBL:s recensent.
Begrep pet ”Stunde Null” syftar på krigsslutet i Tyskland i maj 1945, då landet låg i rutiner efter Tredje rikets sammanbrott och de allierades intensiva flygbombningar. Bara i Berlin låg 75 miljoner ton bråte utspritt över staden. I ruinerna stod de så kallade Trümmerfrauen, kvinnorna som röjde upp i bråten, städade staden från spillror. Hedwig Lohmann i Lotta Lundbergs senaste roman hör inte till dem. Hon är författare och sitter vid sin förbjudna skrivmaskin med ett nytt manus, medan tankarna om vad som hänt hennes judiska dotter allt mer tränger sig på.
Lundbergs sjätte roman lånar sitt namn av det tillstånd den också börjar i, i ruinerna efter katastrofen. Det är starka scener: människor som le- tar efter mat, bytesvaror och nyheter i den märkvärdigt tysta staden, människor som undrar vad som hänt deras anhöriga, vem som överlevt och vem som gått under. Timme noll är tidpunkten då man börjar samla ihop det som är kvar, men också måste börja leva igen, hitta sin riktning, med – eller utan – sina minnen, sitt ansvar och sitt samvete.
Berättelsen om Hedwig Lohmann utgör ett av tre spår i Timme noll. Parallellt får vi även följa tonåriga Isa, som i 1980-talets Uppsala efter en knivattack mot sin docka börjar gå i terapi, och prästfrun Ingrid, som under tidigt 2000-tal följer sin parkinsonsjuke man till en mindre församling ute i skärgården. Isa lider av försumliga föräldrar och kanske en diagnos, Ingrid av makens allt mer påfrestande upptagenhet vid den unga författargrannen Hanna.
Genom romanen löper flera, skickligt invävda röda trådar. En är historien om journalisten och författaren Cordelia Edvardson, som överlevde Auschwitz, kom till Sverige med de vita bussarna och blev mångårig kor- respondent i Mellanöstern. Här dyker hon upp som ”Rösten i radio” som utövar en stark fascination på Isa: ”När jag hör hennes röst på radion vet jag att hon också har varit i underjorden. Hon har också sett elden.”
Edvardson fungerar också som Hedwigs försvunna dotter, hon som ska komma tillbaka från sin helvetesvandring och berätta om vad hon sett. Tätt intill ställer Lundberg myten om Proserpina/Persefone: jungfrun som blir bortförd till dödsriket och sedan får tillbringa halva året hos sin mor och andra halvan i underjorden.
Strålande personskildringar Lotta Lundberg rör sig alltid i moraliska sumpmarker där det är svårt att hitta fast mark under fötterna. Ofta återvänder hon som här till en eu- ropeisk, och framför allt tysk, erfarenhet av glömska, undanträngning och skuld. Jag har ibland upplevt hennes romaner som alltför starkt idéburna, och jag irriteras till en början av framsagda sanningar om livet, skrivandet och konstnärskapet. Sedan inser jag att de är en viktig del i gestaltningen av Hedwigs, Isas och Ingrids försök att förklara livet för sig själva, där de navigerar i kolmörker.
Timme noll är för mig Lotta Lundbergs bästa roman hittills, mycket tack vare de strålande personskildringarna. För mig står framför allt det djupt komplexa porträttet av Hedwig Lohmann ut, denna stränga katolska författare som heroiskt predikar vikten av mod och av att se sanningen i vitögat, men som inte mäktar med att vända blicken mot sitt eget agerande inför dotterns öde.
Något som slår mig under läsningen är hur mycket Lotta Lundbergs författarskap handlar om integritet. Besvärande blickar återkommer som motiv från genombrottsromanen Skynda, kom och se (2006), som handlade om 1930-talets varietéscen och läkarvetenskap. Det är en milsvid skillnad mellan att vara sedd och att vara uttittad, att bli lämnad i fred och att bli övergiven.
Och Lotta Lundberg gör det som Hanna menar att författare bör göra: hon försöker förstå sina huvudpersoner och tro på deras bevekelsegrunder. Men hon ger dem inte frid. Till slut är det nunnan Katarinas ord som uppfordrande hänger kvar: ”jag tror att man alltid kan göra mer.”