”Och vi är inte gjorda / för att lösa gåtan”
Låt oss inte älta Bruno K Öijers kulturella och mediala position, som vi alla är bekanta med (även om den är mer sammansatt än vad det verkar). Notera ändå att här har vi en poet som sedan 1986 kommit ut med Samlade dikter fem gånger – ja, efter varje ny diktsamling, eftersom de säljer slut. Och natten viskade Annabel Lee heter den senaste – titeln lånad från en dikt av Poe och det vackra, svartrödflammande omslaget signerat Maya Eizin Öijer.
Det har länge gått ett självbiografiskt stråk genom Öijers poesi men samtidigt har han förmått lyfta det privata in i bilder av stor och mångtydig skönhet och därmed både kunnat bevara sin integritet och röra vid de många individuella läsarna: lyst upp själva levandet, kan man säga, vidgat det bortom betingelser- na, förvandlat vår självsyn. Men det har också funnits en renande tendens, egentligen ända sedan Giljotin (1981), en strävan att skala i metaforerna, ställa fram naknare scener – och kanske har det helt enkelt handlat om att med disciplin och hörsamhet mot sinnena följa vägen, och att den vägen med åren blivit mindre slingrig men också djupare.
I alla fall är Öijer i höstens bok rent språkligt enklare än någonsin, vilket inte betyder att stoffet på något sätt skulle vara lättare. Det är likväl mer inbjudande att koppla orden till poeten som människa med en i någon mening allmängiltig biografi.
Några nedslag (med tunna membraner mot varandra): ”Vidöppet sår” är en sekvens av minnen från barndomens Linköping på 50- och 60-talet – på ytan okomplicerade, till och med nuddande vid schablonen, men med ett fint puder av smärta som gör erinringen till dikt. ”Fantasin” tecknar en litterär och existentiell urscen, om hur barnet Bruno i skolan skriver en uppsats om en skadad spindel vars ben han lagar med tejp! ”Skogen”, en av bokens vackraste dikter, är på samma gång metapoesi och nästan naivism. ”Okänt vin” är självrannsakan som när man läser på ett alldeles självklart sätt börjar handla om ens eget liv – erfaret, drömt eller bara tänkbart. Ja, men så ska ju meningsfull dikt vara och så är det oftast hos Öijer. Som den här:
familjefotot som hållits undangömt får dig att tänka på en isvak det avlånga vassa hålet i mitten av bilden stirrar mot dej där barnet klippt bort sej självt
Rikast men inte viktigast Och natten viskade Annabel Lee är knappast Öijers viktigaste diktsamling. Helheten känns en aning rapsodisk, som om poeten haft lite för mycket material att välja mellan. En handfull dikter är, relativt sett, blekare, däribland en om Crazy Horse – lite för tendentiös och rakt återgiven för att vara Öijer. Americana-western-romantiken, som Öijer visserligen alltid gör något eget med, är åtminstone jag ganska trött på.
Samtidigt är det här rent motiviskt kanske Öijers rikaste bok, med fle- ra oväntade inslag – som till exempel ”Vaggvisa”, en egenartad dikt med Napoleons vagga som listig förevändning. Jag kunde fortsätta att peka här och där – den där raden var sämre, den där bättre, alla de där vore värda att citera. Eller sitta och plocka med referenserna i bokens avslutande, redan mycket omskrivna, lekfulla långdikt ”Alla Var Där” – lite av en öijersk ”Desolation Row”. Ibland känns kritikeruppdraget mest klåfingrigt, ungefär som när kocken kommer in och berättar vad man ska äta, och underförstått nästan även hur man ska äta, och att inte dricka för mycket. Kanske gäller det särskilt inför författare som en gång trädde in, under så kallat formativa år, och förändrade ens uppfattning om vad dikt kan vara. Vad kan man säga: det här är viktigt? Ja. En tidlös evidens man måste öppna sig för:
och vi är inte gjorda för att lösa gåtan vad som väntar oss till slut har aldrig skrivits ner