Jag som universums nav
De summariska missnöjesutbrotten hotar att skymma de mera levande partierna i Ulf Lundells nya roman.
”Inte konstigt att jag dricker emellanåt, då blir ju nästan allt intressant.” (Frank, berättarjag i Visenterna)
Först måste det bli sagt: den som vill avfärda Ulf Lundell som en knarrig och bitter äldre man gör det alltför lätt för sig. Kanske är det också så att en och annan känner sig träffad av den bitska samhällskritik han trummar fram.
Och hur som helst är bitterhet inte i längden någon bra motor för skapandekraften, så redan det faktum att hans kreativa flöde inte tycks känna några gränser ger vid handen att han också har andra drivkrafter – ett tiotal studioalbum, sju böcker och en del bildkonst bara under det rådande millenniet talar sitt tydliga språk. Kvantiteten har heller inte direkt tillkommit på kvalitetens bekostnad, må vara att det i den här mannens fall alltid också krävts en del snedträffar innan målskotten kunnat komma.
I den nya romanen är det författaren Frank Kornfeldts tankar och tillvaro som är universums nav. Han har satt i gång arbetet på en självbiografi, fått fram 100 sidor, och sedan kört fast.
Handlingsförlamningen förstärks av en ålderskris (han närmar sig 65), som i sin tur utlösts av att hans betydligt yngre sambo lämnat honom. Då hela boken sedan består av hans på samma gång upprörda och resignerade grubblerier känns det emellanåt som om man fått en tegelstenslunta osorterade dagboksanteckningar i sin hand.
Speciellt svårt har Frank att stå ut med det aktuella politiska klimatet i Sverige, men dessutom verkar nog hans intresse för kontakter med andra människor överlag ligga på noll. Däremot uppskattar han djur av olika slag, därav titeln, och så tycker han om att köra omkring mellan olika städer i Europa. Då behöver han åtminstone inte på samma sätt irritera sig på allt som händer hemmavid. Gestaltningen i andra hand Det blir som ni förstår inte speciellt muntert, men problemet är ändå inte att Frank är en misantrop utan att Lundell i så hög grad mal på med lösa tankar och låter själva gestaltningen komma i andra hand. Nu blir det så många summariska missnöjesutbrott att de riskerar skymma de mer levande partier som trots allt också fått plats.
Det behövs inte mer än att han för ett tag struntar i den ruttna tidsandan och i stället skildrar Franks desillusion inför kärlek och parförhållanden – och hans samtidiga, sällan erkända längtan – för att berättelsen ska kännas mer angelägen. Och om han dessutom för ett tag lyckas kliva ut ur jagberättarens huvud, mejsla ut någon enkel yttre scen, och skriva lite dialog får texten ett definitivt lyft. Så det är svårt att förstå varför han gör det så sällan.
På ett plan handlar den här romanen också om att bli äldre, att se ålderdomen närma sig, och om olika sätt att reagera på den saken. För Franks del tycks de kvinnor han intresserar sig för alltid vara minst 25 år yngre än han själv, också om han i praktiken för det mesta nöjer sig med att se på lättklädda modellflickor på olika nätsajter – och däremellan framkalla minnesbilder från sin ungdom, med en saknad som ibland måste kläs om i lättnad över att den är över.
Till slut sticker ångesten upp huvudet och måste bekämpas med alkohol. Och när ruset skingrats återstår den sedvanliga, stillsamma depressionen. Frank och Lundell Muntrare är då att Lundell också påminner om en mängd fina gamla musikalbum, och ger mig impulsen att på nytt plocka fram dem och lyssna. Frank är storkonsument vad gäller skivor, böcker, vin, politiskt tankegods och en mängd annat också, ja, för att vara smådeppig är han överraskande intresserad av det mesta förutom just andra människor. Till slut återupptar han också sitt skrivande, vilket inte helt oväntat gör honom gott – det är som om förvirringen lättade, och livet fick en riktning igen.
Den som vill kan naturligtvis se en hel del likheter mellan berättarjaget och författaren själv, och Lundell leker dessutom med den här relationen genom att låta Frank följa musikartisten Ulf Lundells göranden och uttrycka sitt – ofta lite motvilliga – erkännande.
”Jodå, jag har kämpat mej igenom Lundells senaste dubbel-cd-mastodont och på max volym efter några glas vin, men det är kärvt så det förslår, men åtminstone klarspråk.”
Och klarspråk, det är vad som gäller också i Visenterna – ingen lär efter läsningen behöva sväva i tvivelsmål om var Lundells antipatier och sympatier ligger.