Fotvandring genom Kina
Kashgar, oasen och karavanstationen på gränsen mellan Kina och Centralasien, har alltid lockat resenärer och erövrare. Där, vid foten av Pamir har fok och religioner stötts mot varandra: perser, turkar, mongoler, kineser har idkat handel och stridit, ryssar och engelsmän lurpassat på varandra i kamp om vägen till Indien.
Nu är Xinjiang, där Kashgar ligger, en integrerad del av det Kina, där Lars Ellström, författare till Vägen till Kashgar vistats sedan 1969. Men trots det sagans skimmer han anade där hade han aldrig besökt regionen. Han beslöt lära känna Kina på ett mer jordnära sätt – genom att korsa landet till fots, nära 5 000 kilometer. På sin vandring såg han att det Kina han gick genom på pricken liknar de gamla kejsardömena: ja, att dagens Kina bara är det översta lagret i en gammal räcka av despotier.
Kontrasten mellan makt och förtryck uppifrån och hatisk acceptans underifrån består, liksom kontrasten mellan överdåd och korruption och fattigdom och obegriplig smuts. Kinas ekonomi har växt ikapp USA:s - men per capita är den en bråkdel av den amerikanska. Myt efter myt smulas sönder: Kinesiska muren är inte den gigant turisterna leds att tro, utan hoprasade vallar av lössjord. Harmoni mellan etniska grupper är det inte tal om: Hankineserna dominerar totalt och anser sig stå över minoriteterna.
Något folkhem är Kina inte: skall en stadskärna moderniseras eller ett oljefält exploateras, flyttas de som bor på platsen genom dekret och utan prut – ett system med gamla rötter. Kejsaren ägde all jord, och folket var slavar, om inte till namnet så till gagnet, och tvangs arbeta på åkrar, kanaler, murar.
Det enda folk kunde göra var att suckande säga ”Meiyou banfa” – vi kan inget göra – och lyda. Uttrycket är gängse än i dag och sammanfattar systemet yt- terst kortfattat, det är bara det att kejsaren ersatts av kommunistpartiet. Den stora förändringen är att 74 000 folkkommuner, där byborna var livegna, avskaffats och att hundratals miljoner kunnat flytta och söka arbete för att bygga motorvägar och skyskrapor och tillverka de produkter resten av världen köper. Utan dem skulle inget ekonomisk under finnas.
Ellström är en social person. Han talar flytande kinesiska och det gör att han får mängder av förtroenden från kineser som möter honom med värme och generositet. Mest ilsken blir man över korruptionen och snikenheten från de lägsta poliser till de högsta partipampar.
Vanliga kineser är illa informerade om tillvaron utanför byn, men barnsligt förtjusta i allt västerländskt, och beklagar sig till exempel över avsaknaden av nobelpristagare. Liu Xiobao, fredspristagaren som vill avskaffa enpartiväldet, känner dock ingen till.
Xinjiang, provinsen längst från Peking, är spänningsfylld. Dess dominerande folkslag, uigurerna, överflyglas nu av hankineser. Från 850 till 1250 fanns ett uiguriskt rike från Kaspiska havet till östra Kina. Under kejsartiden, 1875, intog Kina området och kallade det ”den nya provinsen”. Flera uiguriska uppror slogs ner; det spända läget och de uiguriska attentaten bland annat i Peking är inget nytt.
Men Xinjiang har enorma gasoch oljeresurser och vindkraften byggs ut i stor skala – något som kan lätta Kinas totala beroende av smutsig kolkraft. I Kashgar försvinner den uiguriska stadskärnan med basarer och hantverkare och ersätts av själlösa höghus. Affischer uppmanar till angiveri av brottslingar, i klarspråk uiguriska separatister. Hur enviget mellan uigurer och hankineser ska avlöpa lämnas öppet – man kan bara gissa.