Brännskär

När regnet trummar mot rutan och nordan sliter löv, återgår min tanke än så gärna till en morgon i augusti. Tio över fem vaknar jag efter sex timmars sömn, att somna om är lögn. Tio i sex kliver jag ur sängen och går ned till stranden. Vattnet är badkarsvarmt, aningen av en vind drar österut.

Så också jag, med start halv åtta. Hela sommaren har jag tänkt på Brännskär, omtalat i alla medier med självaktning. Men en envis ostan har flera gånger uppskjutit starten. Nu ritar jag min ensamma strimma över Storströmmen, ingenstans en båt i sikte. Kasans mörka silhuett flyter mig till mötes. Mellan Lisas grund och Parholmarna ror jag med jämna årtag i kompassens riktning, kort därpå förbi Algrunden innanför Utholm. Framför mig Hummelholm, på ostkanten några skärvor tripp trapp trull. Abborrskär, Maggasgrundet, Bogrund. På Maggasgrundet uppförs som bäst ett hus med osannolika dimensioner. Men trots namnet ligger Bogrund öde. Den bjuder på en skyddad minihamn, där en åländsk stäveka glider in med en halvtum till godo. Kronometern närmar sig tio, halva distansen återstår. Men först ett dopp, ett ägg, två knäckemackor och kaffe. Halv elva glider ekan ut igen.

Nya holmar, var och en unik, formad av en okänd kraft, outsinligt rik på idéer. Västra Viggesören följs av Brännlandet och Östra Viggesören. På Brokonskär gör jag strandhugg för ett nytt dopp, strax därpå skymtar målets kontur och en skog av master. Seglarna från Airisto har gått i land. Och jag halv ett.

För mig finns sanden vid ett väderbitet strandhus. Därinne stökar Lennart vid grytorna, den unge man som utgör Brännskärs befolkning på vintern. Nu är Julia här, nybliven mamma fast det skulle ingen tro, och två andra hjälpredor. Och besökare minst ett femtiotal, större och mindre.

”Hela sommaren har jag tänkt på Brännskär, omtalat i alla medier med självaktning.”

Med min överfulla fisksoppstallrik går jag uppför backen, till ett ledigt bord vid hamnkontoret och kaféet. En geting drunknar i soppan, en annan i kaffet. Men mellan olycksfallen har jag tittat in i snickeriet, där en klassisk eka börjar ta form, och upplevt den halvannan kilometer långa naturstigen över stock och sten. Blåbärsris överallt, dock ej ett bär i sikte. En kruttorr sommars konsekvens. Men nu har skyarna öppnat sig, klistrat ett svartnat björklöv på min ruta.