Biobesök slutar i tragedi
Ett ryskt flygbombardemang i centrum av Helsingfors som krävde femtio dödsoffer och skadade över hundra gav mitt under brinnande krig i november 1942 inte anledning till mer än en lite större notis utan bild i Hufvudstadsbladet följande dag.
Orsaken var naturligtvis krigscensuren.
Katastrofen tog sin början söndagen den 8 november 1942 när ett ensamt ryskt bombplan lyckades ta sig genom det finska luftförsvaret in mot Helsingfors. Flyglarmet ljöd i staden och människorna sökte sig mot skyddsrummen.
I biograf Tivoli i hörnet av Stora Robertsgatan och Georgsgatan hade en föreställning precis börjat och publiken evakuerades snabbt ut ur salongen, men det var för sent. Samtidigt som biografpubliken strömmade ut på gatan fällde det ryska bombplanet två bomber. Den andra bomben träffade kvarteret vid Lönnrotsgatan 12, där explosionen skadade byggnaderna. Men den första exploderade mitt i den utvällande människomassan vid biograf Tivoli.
Till följd av att bomben vid biografen träffade spårvagnsskenorna hann den inte tränga in i marken innan explosionen och splittret spreds på låg höjd över gatan. Av dem som dödades hade många fått fruktansvärda skador av metallsplitter. En del kroppar hade kluvits i delar och de skräckscener som utspelades vid Trekanten lär inte ha lämnat någon oberörd.
I Hufvudstadsbladet publicerades ett officiellt meddelande i följande dags tidning:
”Vid tiden för bombardemanget avlägsnade sig allmänheten som bäst från en biografteater utan att dock i tid hinna uppsöka skyddsrummen. Detta förorsakade att antalet döda och sårade i förhållande till antalet bomber är stort. En del av de dödade och sårade äro barn. De materiella skadorna däremot äro jämförelsevis små.”
När Luftskyddscentralen två dagar senare gav ut en lista över offren för bombardemanget hade antalet omkomna ökat från 45 till 50. Bland dem kunde man räkna till 20 barn och ungdomar i åldrarna 8–19 år, vilket gjorde tragedin ännu tyngre att bära. Skadorna på offren var dessutom i många fall så svåra att man inte genast kunde identifiera dem.
Det rådde krigstid och man fick aldrig läsa mycket om händelsen i pressen, men ryktesfloran kring de fasansfulla scener som hade utspelat sig var riklig. Offrens anhö- riga fick också allmänhetens medkänsla på ett sätt som gick långt utöver det vanliga hos ett av kriget härdat folk.