Trotjänarinnan minns sin Amos
”Doktorn” höll sig till sitt och skulle aldrig ha förirrat sig ner i köket. På Söderlångvik levde man två liv: ett där uppe och ett där nere. Vivan Engblom upplevde dem båda.
Trotjänarinnan på Söderlångvik, både under och efter Amos Andersons tid, talar fortfarande om ”doktorn”, när vi hälsar på hos henne och maken Harry Engblom i deras hem, ett stenkast från Söderlångvik.
Vivan Engblom var ortens dotter och lite på tjugo när hon kom till Söderlångvik. Men ”doktorn” kände hon till långt innan.
– Som barn visste vi att man skulle hålla sig undan när han var på gården eller hade gäster. Då fick man inte gå på vägen upp till Söderlångvik för han kunde ju komma i bilen.
Skolbarnen skulle gärna ha tagit genvägen tätt förbi Söderlångvik, men de vuxna röjde en stig som gick på behörigt avstånd.
– Jag tror inte att det var ett påbud från doktorn. Snarast kanske från hans ganska ampra köksa Elna Weckman, som också hade tjänat Mannerheim.
– Det fanns en stor respekt för honom på orten, han var en liten stor person, minns Engblom.
När hon kom till huset fick hon som första uppdrag att ordna upp i biblioteket. Den andra stora uppgiften var att läsa högt ur tidningarna för husets herre.
– Jag läste HBL, Svenska Dagbladet och Stockholm Tidningen för honom, men jag minns inte att han någonsin skulle ha bett mig läsa upp Åbo Underrättelser. Han satt i gungstolen och lyssnade. Jag läste först upp rubrikerna och så valde han vad han ville höra.
– Han undrade också om det passade sig att han korrigerade mig om jag uttalade någonting fel. En gång fick jag en fruktansvärd hicka medan jag läste och då frågade han om jag hade fått ”påvens hicka”.
Amos Anderson hade ju ett alldeles speciellt förhållande till katolicismen och påven, som han till och med hade lyckats få audiens hos.
– Vi läste på morgonen och så vilade han och så fortsatte vi på eftermiddagen. Det gick nästan en hel arbetsdag till detta.
När Amos tog sig sin dagliga tupplur skulle också resten av huset tystna. Det innebar att köksorna Elna Weckman och Sirene Björklund drog sig tillbaka på sina respektive rum.
Vivan Engblom kände på sig att Amos på något sätt lite gynnade henne och att det väckte en viss avund bland personalen i köksregio- nen. Hon bestämde sig därför att söka sig till hushållsskolan i Labbnäs.
– Men det gick bara ett halvår innan jag kallades tillbaka.
Sammanlagt kom hon att jobba på gården i 47 år.
Amos Anderson kom från mycket enkla förhållanden och det verkar som om han definitivt ville lägga dem bakom sig. Han skulle till exempel aldrig ha kommit på tanken att äta frukost i köket. Han intog den i ensamhet.
– På somrarna ville han ha den serverad ute på terrassen och andra tider på året drack han sitt kaffe inne bredvid radion.
Parallellen till tv-serien Downton Abbey är inte långsökt.
Men ibland blev ensamheten för mycket.
– En gång blev vi alla tre, Elna, Sirene och jag, uppbjudna på ett glas hos doktorn. Då frågade han oss vad vi tror att det beror på att han har flax bland kvinnorna. ”Det är pengarna
”Det fanns en stor respekt för honom på orten, han var en liten stor person.”
doktorn, det är pengarna”, sade Elna som kunde vara ganska rakt på sak.
Amos tålde en hel del av sin ampra köksa. Det hände både en och två gånger att Elna tappade humöret när han meddelade om överraskande kaffegäster.
– Jag har ju ingenting att bjuda dem, kunde hon fräsa, men så ordnade hon ju nog fram någonting i alla fall.
– Men hon var mycket sparsam och när hon lagade smörgåsar åt doktorns sällskap så var det bara han som fick pålägg. De andra fick nöja sig med smör.
– K-A. Fagerholms familj, som ofta besökte Söderlångvik, hade eget smörgåspaket med sig.
Det hände att köksorna råkade i luven på varandra. Sirene var en kraftig dam, medan Elna var lätt funktionshindrad på ena handen.
– Men hon kunde bita till i stället. En gång minns jag hur gårdens karlar kallades till undsättning när de rök ihop riktigt ordentligt i köket, men gubbarna ville inte blanda sig i. Nå, det lugnade sig snart igen.
Det är allom omvittnat att Amos var mörkrädd och att han trodde på spöken.
– En gång när jag hade övernattat i hans barndomshem i Brokärr frågade han efteråt om jag sett något spöke. När jag sade att det inte finns sådana ville han inte alls höra på det örat. ”Plockade själv” Amos visste hur han skulle bete sig för att ha framgång hos damerna. En gång började personalen misstänka att han hade någon dam på gång i Helsingfors.
– Han bad mig gå ut och plocka lite liljekonvaljer som han skulle ha med sig till Helsingfors. Långt senare när Sylvelin Långholm (operasångerskan som var Amos Andersons mångåriga väninna) kom på besök till Söderlångvik berättade hon för mig hur romantisk Amos var när han riktigt själv hade plockat liljekonvaljer åt henne.
– Jag lät henne naturligtvis förbli i den tron.
Harry Engblom, Vivans make, jobbade också på gården under Amos tid och var bland annat med om att bygga hisschaktet när huset försågs med denna modernitet.
– Han låg ju sjuk i sitt rum på den tiden och vi funderade nog att han måtte ha trott att han hade hamnat i helvetet såsom vi måste föra oljud när vi byggde schaktet, minns Harry.
Amos hann dock aldrig använda sin hiss. När han kom sista gången till Söderlångvik bars han upp i en stol, så svag var han. När han nästa gång kom ner från övre våningen var det i kistan.
– Jag var här när han låg på sitt yttersta, men den sista morgonen hade jag gått till kyrkan för att sjunga. När jag kom hem såg jag att flaggan var på halv stång och visste vad som hänt, minns Vivan.
Amos låg därefter på lit de parade så att gårdens folk kunde ta avsked av honom.