Bakom mästarens fasad
Jean Sibelius. Namnet framkallar bilden av en skallig man med tjock nacke, slutna ögon och en stramt hopknipt mun. En otillgänglig, avvisande, kanske ovänlig man. HBL beslöt tränga sig genom mästarens mask och fann överraskande drag.
Även om han var fåfäng var han en mycket oattraktiv man, men onekligen också mycket imposant. Den brittiska kompositören Granville Bantocks dotter Myrrhas kommentar om Sibelius på 1920-talet.
Som liten trodde jag det var så Gud såg ut. Bronsbysten av Sibelius stod på folkskolans piano. Senare dök det upp bilder av samme man, men då med håret vilt på ända. Nästan som August Strindberg, fast utan hakskägg. Bilderna är så motsägelsefulla att man har svårt att tro att de föreställer samma människa.
Leonard Cohens raspiga röst strömmar ur bilradion på motorvägen mot Tavastehus och Sibelius barndomshem. Hemmet där han föddes den 8 december 1865, nödåret. "There is a crack in everything. Thats how the light gets in", sjunger Cohen. Ska vi hitta en spricka i mästarens fasad? En spricka som släpper in så mycket ljus att vi får veta vem han var? På riktigt.
– Här i biblioteket satt han i pappa Christians famn och kände cigarrlukten. Det gav en känsla av trygg- het som följde honom livet ut, berättar Erkki Korhonen, som leder Stiftelsen för Sibelius födelsestad, tidigare chef för Nationaloperan.
Genom fönstret kan vi nästan höra hästhovarna och vagnshjulen slamra mot stenläggningen.
Det gula trähuset är i dag något malplacerat i kvarteret där allt annat gammalt fick stryka på foten på 1970-talet.
Här, i läkarfamiljens hus, föddes Janne den snölösa decembernatten när kvicksilvret sjönk till -17. Klockan i rummet, som var pappa stadsläkarens mottagning, står på 0.30. Klockslaget när Janne föddes.
På mottagningsrummets vägg hänger några tidstypiska målningar avsedda för barnkammaren. Den med nykläckta duniga gula kycklingar skulle väl försvara sin plats än i dag.
Lyckan att få sitta i pappas trygga knä skulle inte bli långvarig. Inn- an Janne fyllde tre dog pappa i tyfus som någon av patienterna smittat honom med.
Lillebror Christian "Kitti" var ännu ofödd. Pappa var ingen affärsman och hans dåligt skötta affärer drev familjen i konkurs och bort från det stora rymliga huset med högt i tak.
Men vi dröjer oss ännu kvar i den stora salongen. Väggarna pryds av fotografier av mästaren. Han föddes och levde under en tid när fotokonsten utvecklades nästan till vad den är i dag. "Nästan" därför att det första porträttet i raden knappast skulle se lika ut om det togs nu. När man noggrant betraktar bilden fastnar blicken på en liten detalj: den undre knappen i kavajen saknas. Bara några lösa trådar avslöjar var den suttit.
Hade porträttet tagits i dag hade fotografen troligen "photoshopat" dit en ny knapp – och vi hade gått miste om denna lilla spricka i fasaden.
– Det lär ha irriterat hustrun Aino alldeles oerhört, säger Korhonen.
Säkert också Sibelius själv, för vi ska snart inse hur mån han var om sin image.
"Även om han var fåfäng var han en mycket oattraktiv man, men onekligen också mycket imposant", lät den brittiska kompositören Granville Bantocks dotter Myrrhas kommentar om Sibelius på 1920-talet. "Först lade jag märke till det stora huvudet, som han hade rakat så att man omöjligen kunde säga om han höll på att gråna eller bli skallig. Sedan såg jag hans tunna läppar och mungiporna som pekade neråt och de djupa fårorna vid näsan. De gav hans ansikte ett allvarligt och mycket lidande uttryck. Den korta tjocka nacken och de mycket märkliga stora ögonen och långa örsnibbarna fick mig direkt att tänka på nordiska troll."
Bilderna från barndomen är av naturliga orsaker få. Den kändaste är där Janne vid ett och ett halvt års ålder sitter i mamma Maria Charlottas famn.
Ett fotografi med hela familjen samlad hann man aldrig ta innan pappa dog.
Den första bilden med syskonskaran, Linda, Christian och Janne samlad togs 1876, men intressantare än den är klassfotot från Normallyceets sjunde klass där Janne har iklätt sig en typisk trumpen tonårsmin.
Han var, åtminstone inte hemskt mycket annorlunda än pojkar i den åldern brukar vara för han lär ha straffats med kvarsittning för att ha skrivit "anstötliga" och "oanständiga" ord.
Snart får hans högdragna och avvisande miner på fotografierna också sin förklaring. Kändisskapet gjorde honom till ett eftertraktat "byte" för de professionella fotograferna. Det fanns en stor efterfrågan på kändisbilder redan då. Samtidigt som han tydligen var obekväm med att posera besatt han som sagt en rejäl portion fåfänga. När han var på toppen av sin karriär efter första världskriget konstaterade han själv att han var tvungen att värna sig ..." ta på sig en mask. Annars är det olidligt att vara bland folk... Jag önskar att jag kunde behärska mitt ansikte."
Men han hade börjat springa hos skräddare och på fotoateljéer långt tidigare, redan som 23-åring 1899 i Berlin.
Den kändaste och mest spridda bilden från yngre år är dock paradoxalt en där Sibelius inte tycks ha fattat att måna om sitt utseende.
– Här ser ni honom bakfull, med håret på ända, visar Korhonen på ett av porträtten.
Det är taget av Daniel Nyblin kring sekelskiftet, vid samma tider som Sibelius höll på med Finlandia. Sibelius berättade efteråt att han hade varit "på vift" hela natten och stötte ihop med Nyblin på Kaserntorget. Denne tog utan omsvep kompositören med sig till sin ateljé där det okammade porträttet med de till synes rödkantade ögonen togs.
Sibelius karakteriserade händelsen som ett uttryck för fotografens låga och oädla karaktär.
Håret var en del av hans varumärke fram till 1919. Efter den femte symfonin rakade han hjässan. Bilderna av Sibelius blev alltmer statylikt utmejslade och stränga. I bildtexter hette det att han var "mannen som aldrig log".
De som kände honom vittnar om en djup konflikt mellan den livfulla personen och marmormannen på bilderna.
Santeri Levas, författaren, konstfotografen och Sibelius mångåriga sekreterare, har beskrivit det bäst: Sibelius ler ofta och vänligt, men ytterst sällan på fotografier. När en kameraman närmar sig, kniper han läpparna hårt, vilket ytterligare bidrar till den kraftfulla känslan i bilderna.
Erkki Korhonen slår sig ner vid flygeln i salongen och snart drunknar trafikbullret utanför fönstren i tonerna från Finlandia.
– Lyssna här till allegrodelen, ni kan höra hur ångloket tuffar i väg från stationen i Tavastehus, undervisar Korhonen på sitt oefterhärmliga sätt.
– Och här ... i hymndelen hör ni den nationella väckelsen ... ni ser nationallandskapet ...
Javisst ser vi, och med ögon som fuktas ser vi slutscenen i Okänd soldat, röken som skingras, tystnaden som lägger sig, löftet om en ny dag. Precis som vi "ser" hur granen böjer sig i stormen, utan att dock brista, och hur björken doppar sina kvistar i Vanajavesis böljor. Vanajavesi, så poetiskt vackert på finska, men så polypfyllt nasalt på svenska: Vånå.
Tonerna dör ut och nästan vimmelkantiga tittar vi in i den sibeliuska familjens sängkammare. Föräldrarnas sängar är hopskjutna och en barnsäng antyder att hela familjen sov tillsammans i det lilla rummet.
Korhonen tar oss på en entusiastisk tur till Vanajevesis strandbjörkar, den resliga granen i Aulanko och utsiktsplatsen där Sibelius inspirerades till Finlandia.
– Han samlade mossa från träden och nosade på den när han komponerade. Med violinen kunde han gå ut i naturen och fantisera och anteckna det han såg.
Han rörde sig som en målare i naturen, men hans tavlor blev musik.
För att få veta mera om den blivande mästarens ungdom måste vi dock söka oss bort från Tavastehus, till Lovisa. Skolan och plikterna stannade i Tavastehus, hos mormor Katarina
Han samlade mossa från träden och nosade på den när han komponerade. Med violinen kunde han gå ut i naturen och fantisera och anteckna det han såg.
Borg på Bryggerivägen, dit den faderlösa familjen måste flytta. Men sommarlovet och friheten fanns i Lovisa hos farmor – även hon Katarina – och den kära fastern Evelina.
Vi hittar snabbt det ljusgråa trähuset, som står på samma tomt som Loviisan Sanomat och Östnylands redaktion. Och ägs av KSF Media. Janne skulle känna igen sig. Det enda nya på huset är punschverandan med de spröjsade fönstren. Janne hade knappast anat att Västra Tullgatan en gång skulle heta Sibeliusgatan.
Att han själv skulle heta Jean visste han inte heller – innan han en dag kröp upp på vinden i farmors hus.
Pappa Christian hade en bror som hette Johan. Han var kofferdikapten och seglade bland annat på Medelhavet. Han hade låtit trycka visitkort med namnet i förfranskad form, Jean Sibelius.
Janne insåg bums att Jean skul- le bli hans artistnamn. Kanske öppnade han vägen för alla sina inhemska efterföljare i underhållningsbranschen, Irwin, Hector, Juice, Danny ...
Också släktnamnet visar sig ha en prosaisk förklaring. Egentligen borde Jean Sibelius ha hetat Janne Johansson. Släkten härstammade från hemmanet Sibbe i Lappträsk och farfadern var det nästäldsta av Johan Johanssons och Maria Mattsdotters tio barn. När han, som den första i den Johanssonska släkten flyttade till Lovisa tog han i bruk släktnamnet Sibelius som härleddes från hemmanet – och som lät förnämare än Johansson.
Hemma i Tavastehus måste livet ha varit strängare. Mormodern prostinnan Borg kallade sin dotterson för "slarvern" och "klåparen" och ville att han studerade juridik. I Lovi- sa fick han mer förståelse för sina konstnärliga anlag.
Det musicerades och spelades teater hemma och hos grannarna. Precis som i Tavastehus sökte sig Janne ut i naturen. I Tavastehus drog han med violinen ut till Aulanko och blickade ut över de blånande kullarna bak Vanajevesi, i Lovisa kunde man igen höra hans violin uppe på åsen där han spanade över fjärden. I dag är sikten något igenvuxen, men från jugendtornet hittar vi samma utsikt som syskonen Sibelius njöt av på 1880-talet.
Den yngre brodern Christian beskrivs som en fräsch, gladlynt, manlig yngling, medan den "bleka, sköna, känsliga och förvirrade" Janne ändå var flickornas favorit.
"Han var för oss ett främmande och lockande väsen. Och naturligtvis voro vi alla kära i honom. Etta var kär i honom, jag var kär i honom, fröken Sahlstein, massösen, var kär i honom", skriver Alma Söderhjelm 1889.
Inte att undra över. "Jean", som han nu kallade sig, var efter tidens måttstock, lång och smal. Kain Tappers staty i Sibeliusparken i Tavastehus visar en ung man som gott kunde vara mannekäng för Dressman.
Huset på Västra Tullgatan i Lovisa, som i dag inhyser stadens musikinstitut, var en viktig plats för den unga tonsättaren.
– Huset har säkert inspirerat Sibelius. Själv har jag ofta suttit här efter en jobbig vecka och bara lyssnat till tystnaden. Huset har en positiv inverkan på människan, säger institutets biträdande rektor Kristiina Ikävalko-Alvas.
ILovisa leder oss jakten på Sibelius förflutna till stadsbiblioteket. Huset, Finlands äldsta bevarade societetshus bjuder på en arkitektonisk skatt, som vi utan Sibeli- us hade missat. Societetshusets forna festvåning är i dag fylld med bokhyllor, men i taket upptäckte man vid renoveringen de allra vackraste takmålningar.
– Här lär Sibelius ha ätit ostron en gång. Det var lite exotiskt i den tidens Lovisa, säger bibliotekarie Ann-Helen Grundström.
Månntro det inte är lite exotiskt fortfarande?
Cirkeln sluter sig i Ainola i Tusby. Vi går omkring i huset, vi andas friden och den arkitektoniska harmonin och häpnar över askesen. Vi ser bilder av den nu världsberömda mannen med den tjocka nacken och den vresiga minen. Han är erkänd, han är på höjden av sin karriär.
Men vi undrar, är han lika lycklig här som i Aulanko och på åsen i Lovisa?