liv för att Jevgenij riskerar sittliv att hjälpa
I dag är det meningen att vapenvilan i östra Ukraina ska träda i kraft. Den humanitära situationen är katastrofal och på många ställen överlever invånarna enbart tack vare frivilligarbetare eftersom de statliga strukturerna har klappat ihop. HBL följde me
Natten är beckmörk när vi möts på en bensinstation utanför Artiomovsk.
– Man måste starta tidigt för att komma åt de avskurna byarna. På dagen är det farligare att köra på grund av artilleribeskjutning. Dessutom finns det inga högre officerare vid vägspärrarna så här tidigt. De enkla soldaterna släpper nästan alltid igenom humanitär hjälp, i motsats till sina chefer, säger Jevgenij Tkatjov.
Han håller hög fart trots mörker och ojämn väg. Ett tjugotal kilometer bort ligger den av separatisterna belägrade staden Debaltseve och i de här trakterna pågår artilleribeskjutning dagligen.
Vi är på väg till Myronivskyj som på grund av sammandrabbningarna kring Debaltseve har blivit avskuren och saknar livsmedel, rinnande vatten och el. Frivilligarbetaren Jevgenij Tkatjov kör regelbundna leveranser till invånarna. Den här gången ska han evakuera äldre och sjuka.
Det ljusnar och vi passerar ett fält med bestyckade ukrainska stridsvagnar och lastbilar med tunga artilleripjäser på flaket. Kanonerna är riktade mot Debaltseve. Invid en stridsvagn har en soldat tänt en eld för att värma sig. En ung man, smutsig och trött. På sandsäckarna står några burkar kondenserad mjölk uppradade.
Vid nästa vägspärr vevar Jevgenij Tkatjov ner rutan och kastar en platspåse genom fönsterrutan åt soldaten. Han vinkar oss genast vidare.
Soldater utan vinterstövlar
– Jag gav honom vinterluvor. De ukrainska soldaterna är ofta utan direkt grundläggande förnödenheter. Ett kompani i närheten saknade vinterstövlar och kaminer, vi samlade ihop grejerna åt dem. Senare visade det sig att allt hade funnits i lagret. Deras odugliga kompanichef hade bara låtit bli att skaffa fram det.
I det krigsdrabbade östra Ukraina överlever många invånare enbart tack vare frivilligarbetare som Jevgenij Tkatjov. I likhet med många andra volontärer jobbar han för en frikyrka, Livets ord. Också baptistoch adventistkyrkan är aktiva. Det var frivilligarbetare som ansvarade för en stor del av evakueringen från Debaltseve för några veckor sedan och de är i praktiken inte sällan frivilligarbetare som klär och föder de ukrainska soldaterna.
De statliga hjälpsändningarna strandar ofta på vägen, vilket vi ser ett levande bevis på då vi passerar två vita skåpbilar med skylten ”Bröd”. De är också på väg mot Myronivskyj men har stannat vid vägrenen eftersom chaufförerna påstår att det inte går att komma igenom vägspärrarna – något som visar sig inte stämma.
– De vill inte köra ända fram. De är rädda om sitt eget skinn, konstaterar Tkatjov.
Framme i Myronovskyj passerar vi ett stort kolkraftverk som har stått stilla i veckor. Det gör även den lokala fabriken som tillverkar armerad betong, tegelstenar och byggmaterial. Större delen av stadens cirka 8 000 invånare har flytt. Det är de mest utsatta som är kvar – fattiga, äldre och medellösa.
Ursinnigt mottagande
Vi passerar flera sönderbombade hus längs vägen och svänger in mot Kulturpalatset i centrum. Där står en bister folksamling och väntar på bröd. De oregelbundna hjälp- försändelserna anländer i allmänhet i ottan eftersom det då skjuts som minst. Därför gäller det att stiga upp tidigt varje morgon och ställa sig i kön i minusgrader. Naturligtvis utan garantier för att man ska få något.
När det visar sig att bilen är tom eftersom Jevgenij har kommit för att evakuera sjuka blir folk ursinniga.
– Har ni ingenting med er? Vi behöver bröd! Inte journalister!
Ett gäng killar griper tag i mig och för mig till en livsmedelsaffär i närheten.
– Den här butiken rånades av ukrainska soldater i natt! De drog loss järngallret från fönstret med hjälp av en stridsvagn. Titta på spåren! säger de och pekar på breda spår av larvfötter i den frusna leran. Fönstret gapar öppet och inne i butiken står expediten Lilja Sitnik och inventerar skadorna.
– De har tagit nästan all vodka, öl, kaffe, korv och ost. De har försökt bryta sig in tidigare men fick inte upp dörren. Nu tog de en stridsvagn
till hjälp, konstaterar Sitnik.
Alla är övertygade om att det är ukrainska soldater som bröt sig in, eftersom området kontrolleras av ukrainska armén. Hatet mot den ukrainska armén är utbrett i den här byn.
Kolmörkt bombskydd
Ett stenkast från Kulturpalatset ligger en skola där ett tjugotal personer har installerat sig i ett tillfälligt bombskydd. I den iskalla hallen står två män och sågar ved.
– Vi hugger ner alla träd i staden för att värma oss. Vi har varken gas, el eller vatten, säger de och leder oss ner i den kolmörka källarvåningen. Bakom ett skynke har ett provisoriskt bombskydd inretts. Källarrummet är svagt upplyst av fotogenlampor. Ur mörkret träder Olesia Litvinova och Tamara Guzji fram.
– Vi har varit här i tre veckor, ända sedan de började slåss i Debaltseve. Jag var på jobbet när de började bomba oss och hann nätt och jämnt ner i bombskyddet. Jag ger fullständigt fan i den här vapenvilan. Ukrainska armén ska ut härifrån, annars blir det aldrig fred, säger Olesia Litvinova som till vardags jobbar på kraftverket.
– De ukrainska soldaterna går fulla och beväpnade omkring i vår by. Jag var tvungen att hjälpa en soldat att ta ut sin lön på bankomaten, han var så berusad att han inte klarade det själv, säger Tamara Guzji.
Det var medan det ännu fanns fungerande bankomater i staden. Nu finns de inte längre och Tamara Guzji har inte fått lön på över en månad.
Lik på gatorna
I stadens utkanter, på en bakgård invid överfulla sopkärl, ligger ett stelfruset lik. Det är övertäckt med en röd matta. Bara fötterna sticker fram. I fem dagar har den döde mannen legat här.
– Det finns inte längre myndigheter som kan ta hand om de döda. Ingen vet vad han dog av. Kanske han fick hjärtattack under ett bombanfall, säger Jevgenij Tkatjov.
Ett tiotal meter från den döda kroppen ligger en voronka, ett runt hål i marken – det typiska spåret efter ett granatnedslag.
– Titta på det här hålet. Man ser på formen att granaten kom från Horlivka, som kontrolleras av separatisterna. Men invånarna här är helt övertygade om att det är ukrainska armén som beskjuter dem. Att fulla ukrainska soldater har rört sig här stämmer säkert. Men att separatisterna skulle vara bättre... jag har själv blivit tillfångatagen av dem på grund av att jag tillhör en frikyrka. De mördar och torterar folk. Ingen som har tvingats leva under dem skulle vilja ha dem tillbaka.
Återfärd
Vi kör vidare till stadens utkanter för att hämta 87-åriga, diabetessjuka Marija Vasileva som ska evakueras till sjukhuset i Artiomovsk. Hon tar på sig galoscherna, kontrollerar att passet är med. Vi inleder färden tillbaka.
Skyn är hög och klar, fälten oändliga. På det djupblå himlavalet syns plötsligt en vit strimma av rök och ett muller rullar fram över åkrarna. Ukrainska armén gör en provskjutning inför dagens raketattack.
Jevgenij Tkatjov manövrerar vant mellan hålen i vägarna.
– Den här situationen kommer att fortsätta länge. Och jag kommer att fortsätta mitt jobb. Jag är inte rädd för att dö. Det är tur för mig att jag har min tro.
Det finns inte längre myndigheter som kan ta hand om de döda.
Jevgenij Tkatjov
frivilligarbetare