RELIGIÖS RAZZIA
Provinsen Aceh på norra Sumatra i Indonesien har på kort tid infört allt strängare sharialagar. Nu ska till exempel homosexualitet kunna bestraffas med hundra piskrapp inför publik. Också kvinnliga specialpatruller övervakar att sharialagarna följs.
BANDA ACEH, SUMATRA – Ska ni ha en whisky, pojkar? frågar shariapolisens operationschef Hardi Karmy.
– Det får ni inte, fortsätter han och skrattar. Men här får ni ett glas vatten i stället. Det gör gott. Här på kontoret får ingen heller röka. Utom då jag själv röker cannabis.
Menar ni allvar? – Nej, naturligtvis inte. Ni är tydligen lättlurade.
Den 54-åriga, mustaschprydda polischefen kluckar av skratt. Han verkar vara på strålande humör.
Vi är i Indonesien, i den självstyrda provinsen Aceh på norra Sumatra. Här har lokalparlamentet under de senaste åren infört allt strängare islamiska sharialagar. Lagarna stipulerar bland annat att ogifta par ska kunna straffas med offentlig prygel om de visar varandra ömhet på allmänna platser.
Dessutom ska sex mellan personer av samma kön enligt det färskaste lagförslaget kunna leda till 100 piskrapp, alternativt 100 månader i fängelse. Den nya lagen har mött våldsam internationell kritik, bland annat från människorättsorganisationen Amnestys håll.
I Aceh är det inte den ordinarie polisen som i första hand övervakar att sharialagarna följs, utan den specialtillsatta shariapolisen, som kallas Wilayatul Hisbah. I den acehnesiska shariapolisen ingår också enheter som enbart består av kvinnor, trots att lagarna ofta utpekas som strikt patriarkaliska.
Vårt mål är att följa med en kvinnlig shariapatrull under en vanlig arbetsdag. Efter en lång pappersprocess har vi fått träffa operationschef Hardi Karmy, vars goda humör bara fortsätter den här morgonen.
– Med spriten gör vi så att vi konfiskerar alla buteljer vi hittar och samlar ihop dem. Sedan kör vi över dem med en ångvält och mosar allting, säger han. Skämtar ni den här gången också? – Hur sa? Det här är inget skämt. Titta bara.
”Mjuka metoder”
Polischefen visar en video på sin dator där 1 530 fulla och halvfulla flaskor har lagts på en lång matta ute på shariapolisens parkeringsområde. Från vänster kommer en gul ångvält in i bilden. Föraren kör långsamt över flaskorna, som går sönder, en efter en. Ljudet av glas som krossas fyller Hardi Karmys arbetsrum.
– Ser ni? Där rinner Cointreaulikören ut på asfalten. Väck med den! Och snart ryker en Johnnie Walker, Black Label. Kras! Där har ni er whisky, pojkar.
Sedan blir polischefen lite allvarligare.
– Jag misstänker att ni har en felaktig bild av vad shariapolisen i praktiken gör. Ni ville följa med en av våra kvinnliga enheter ut på stan? Häng med då så ska vi se vad som händer.
Nio kvinnor har samlats på poliskontorets innergård för att åka ut på sin morgonrond i Banda Aceh, provinsens huvudstad. Alla nio bär mossgröna uniformer och huvuddukar, som täcker allting utom ansiktet och händerna.
Kvinnorna hälsar på Hardi Karmy och stiger in en mörkgrön bil med flak. Samtidigt ger sig två patruller bestående av enbart män ut i staden.
Varken männen eller kvinnorna bär vapen.
– Vi tror på mjuka metoder. Om vi ser någon bryta mot religionens påbud informerar vi dem lugnt om vad som gick fel och hur de kan göra rätt för sig, säger patrullens ledare Junita.
Som de åtta andra poliserna i patrullen har Junita tagit kandidatexamen i islamisk lagstiftning. Hon berättar att hon alldeles snart kommer att få sina magisterpapper.
Vi följer efter i bil tillsammans med Hardi Karmy när shariapatrullen kör in mot stadens affärsstråk, nybyggda med biståndspengar efter tsunamikatastrofen för tio år sedan, som dödade över 170 000 Acehbor.
När vi närmar oss centrum griper Junita, som sitter i flakbilens framsäte, en mikrofon och börjar läsa högt ur ett dekret som Banda Acehs kvinnliga borgmästare Illiza Sa’aduddin Djamal utfärdat för att reglera nyårsfirandet i staden. Junita har en stark mikrofon, hennes stämma överröstar bruset från den omgivande trafiken.
– Medborgare, kom ihåg att det inte hör till den acehnesiska kulturen att fira nyår. Fyrverkeripjäser, narkotika, stora folksamlingar och annan verksamhet är förbjudna, läser Junita.
”Socialiseringsprocess” Polispatrullen upprepar instruktionerna med jämna mellanrum medan de kör omkring. Stadsborna följer polisen med blicken. Några svarar med ett leende.
– Det här är en del av socialiseringsprocessen, förklarar Hardi Karmy. – Nyårsfirandet försätter folk i onödig fara och passar inte ihop med den acehnesiska livsstilen. Vi beslagtar och förstör alla fyrverkeripjäser vi hittar, och försöker se till att ungdomarna inte ordnar kappkörningar på gatorna, fortsätter han.
Hur fungerar socialiseringen?
– Inte särskilt bra.
Men ni fortsätter ändå? – Det hör till arbetsbeskrivningen. Kvinnorna får 1,5 miljoner rupiah (ungefär 100 euro) i månaden för sitt jobb. Vi har många sökande till de här jobben.
När vi kör förbi en leksaksaffär gör polispatrullen halt. De har upptäckt en plasttrumpet i butikshyllan.
Poliserna går in i affären och söker upp köpmannen, en man i 40-årsåldern, och har en lång pratstund med honom. Mannen går med på att ta ner trumpeten från försäljningshyllan. Poliserna ger honom också ett papper försett med borgmästarens stämpel, som förbjuder försäljning av trumpeter, eller andra leksaker som för oväsen, i alla affärer inför nyårsafton.
Köpmannen tar emot pappret utan invändningar. Poliserna ger honom ytterligare några instruktioner innan de fortsätter sin färd.
När vi närmar oss ett större parkområde gnider Hardi Karmy sin yviga mustasch.
– Hit brukar tonåringar komma för att sitta tillsammans bland buskagen. Om kvällarna brukar vi få fast många ogifta par som sitter för nära varandra och vänslas, säger Karmy.
”Många män är som en Ford”
Kvinnorna ger sig ut för att inspektera parken, där sultanen av Aceh en gång i tiden lät uppföra en ståtlig badinrättning. Men vi är för tidigt ute. Skolorna har inte slutat ännu, och parken är tom.
– Om eftermiddagarna är det mycket livligare här. Då blir vi tvungna att förmana många ungdomar att hålla ett lämpligt avstånd till varandra. Träffas hinner man göra då man gift sig, säger Junita. Ser ni inga fördelar med att kvinnan och mannen lär känna varandra före bröllopet? Tänk om mannen ger ett gott första intryck, men visar sig vara olidlig att leva med? – Ja, många män är som en Ford. Skinande på utsidan, medan innehållet är tillverkat i Kina, säger Junitas kollega Maidar.
– Men att dejta hör inte till den islamiska kulturen. Det går att få en tillräckligt bra bild av mannen om man iakttar hur han agerar gentemot andra människor i vardagen, och om han beter sig som en god muslim, fortsätter hon.
Både Junita och Maidar beskriver sitt övervakningsarbete som meningsfullt och lönande.
– Jobbet är både en plikt och en glädje. Det är givande att kunna informera invånarna i Aceh hur man gör för att leva rätt. Det är särskilt roligt att få berätta för andra kvinnor hur de ska klä sig och bete sig för att vara muslimer till hundra procent, säger Junita.
– I jobbet får man träffa så många olika slags människor, samtidigt som man får motion, säger Maidar.
När kvinnans ställning inom sharialagen kommer på tal svara Junita kort:
– Den är sådan den ska vara. Såda- na saker kan man inte ändra på när de en gång skrivits i lagen. Klarar ni er bra i långa ärmar och ben trots hettan här i Aceh? – Javisst. Jämför med Saudiarabien: där måste man täcka in allt utom ögonen, trots att där är ännu varmare än här, säger Junita.
Junita är själv gift sedan länge. Hon har en son som går i sjunde klassen.
– Visserligen irriterar jag mig ibland på att det alltid ska vara så att min man har rätt, oberoende av vad saken gäller. Hans familj ska också alltid säga sitt, och det känns som om de har mer inflytande i hemmet än jag, säger hon.
Klockan närmar sig halv tolv och kvinnorna kör tillbaka mot polisstationen för att äta lunch.
– Vi får väl lov att återvända till parken senare när ungdomen är i rörelse, säger Hardi Karmy när han sätter sig i bilen.
Fyra kategorier
Junita berättar att shariapolisen i Banda Aceh främst övervakar fyra kategorier av sharia. Den första reglerar böner och klädsel, den andra alkohol och narkotika, och den tredje vadslagning. Inom den fjärde kategorin faller påbuden som gäller förhållandet mellan män och kvinnor.
Lagöverträdelsernas grovhet mäts på en skala från ett till tre. På den lägsta nivån räcker det med muntliga reprimander som straff, till exempel om ett ungt, ogift par varit för vänskapliga på en allmän plats. Då kontaktar polisen också parets föräldrar.
På den mellersta nivån tas de skyldiga med till polisstationen och deras pass beslagtas. Senare måste de infinna sig tre gånger på polisstationen för att rapportera om sina framsteg i att leva rent.
De allvarligaste överträdelserna leder till en process, som kan resultera i ett offentligt prygelstraff. I så fall krävs fyra ögonvittnen som bestyrker att felsteget ägt rum.
Indonesiska medier rapporterade tidigare i år om ett fall där en grupp på åtta män hittade en 40-årig, gift man i säng med en 25-årig änka i kvinnans lägenhet. Enligt medieuppgifter band gruppen fast mannen, varefter de i tur och ordning våldtog kvinnan.
Efter det hällde männen avloppsvatten över både kvinnan och mannen. Sedan förde de sina offer till shariapolisen, som delade ut prygelstraff till paret för hor.
Hardi Karmy säger att det handlar om ett extremfall, och att motsvarande inte har hänt i hans distrikt.
– Hittills har vi aldrig straffat exempelvis dejtande ungdomar med prygel. Som jag sade förespråkar vi en mer diskuterande linje. Jag vill inte att folk ska vara rädda för mig. Men för ett tag sedan kom vi på nio män med att spela kort och domino för pengar. De pryglades utanför en moské efter fredagsbönen. Fem piskrapp per man, säger Karmy.
Enligt Junita är prygelstraffet betydligt mildare än det låter. Den som verkställer straffet måste hålla armen rak och slå med handleden, med en rörelse som påminner om ett badmintonslag.
– Piskningen är snarare en föröd-
av det vidsträckta örikets invånare är muslimer.
Aceh är en självstyrd provins på norra Sumatra.
Aceh hör till Indonesiens fattigaste provinser, trots att regionen är rik på olje- och gasfyndigheter.
Rörelsen för ett fritt Aceh (Gerakan Aceh Merdeka, GAM) förde ett långt gerillakrig mot den indonesiska regeringen 1976–2005. Konflikten krävde över 15 000 dödsoffer.
Fredsfördraget mellan GAM och regeringen undertecknades i Helsingfors på sommaren 2005 under ledning av Finlands president Martti Ahtisaari.
Aceh drabbades allra hårdast av annandagstsunamin 2004. Över 170 000 personer dog och 500 000 förlorade sina hem.