Katastrofväskan

I slutskedet av min graviditet, för ungefär fem år sedan, sa damen på rådgivningen att jag skulle packa en väska med lite kläder (både åt mig och åt babyn), godis och kanske musik jag ville lyssna på under förlossningen. Jag gjorde som hon sa. Mjukisbyxor, amnings-bh, chokladrussin, en låtlista och hörlurar till mobilen.

En motsvarande väska har de flesta Los Angeles-bor hemma i hallen. Skillnaden är att den här väskan är packad för en annan sorts naturkatastrof än spädbarn, nämligen jordskalv. Vanligtvis har folk extra kläder, konservburkar och några gallon vatten. Det finns också mera extrema fall, som en bekant till mig som förvarar mat för flera månader, tältutrustning och en arsenal av olika sorters vapen i källaren, utifall att ...

Eftersom tekniken följer människan finns det nu för tiden också en mobilapp som under naturkatastrofer och andra kriser hjälper folk att hitta varandra och eventuellt få hjälp av eller till sina grannar. Under nödsituationer, som då orkanen Katrina drog över New Orleans, var det svårt att nå fram till nödcentralerna då alla kontaktade dem samtidigt. Myndigheterna kan också använda en dylik krisapplikation för att kartlägga de mest krisdrabbade platserna och ta reda på vilken sorts hjälp som behövs och exakt var.

Södra Kalifornien skakas av ungefär 10 000 jordbävningar om året. De allra flesta känner man inte av, men de stora kan vara obehagliga. I fjol var det tjugo år sedan jordbävningen i Northridge utanför Downtown LA, ruskade om staden i 10–20 sekunder. Det är väldigt långa sekunder om marken under ens fötter rör på sig. Skalvet dödade runt 60 och skadade ungefär 8 700 personer. Efteråt ökade köpen av jordbävningsförsäkringar markant.

Mitt första jordskalv ruskade om mig mitt i natten. Jag vaknade av att spegeldörrarna på klädskåpet vibrerade högljutt, sedan hördes en hård smäll och precis när jag sömndrucket identifierat situationen var den över. Det kom fler. Alla små och så korta att jag inte hann bli rädd. Bara konstatera att jag varit med om en jordbävning. Problemet med skalven är att alla börjar lika, en trea på magnitudskalan börjar på samma sätt som en åtta, man vet aldrig hur de slutar.

Hur kan folk välja att bo på ett ställe där marken när som helst kan spricka upp och svälja hus, bilar och människor? Kasta omkring hus och bryta upp motorvägar? Antagligen av motsvarande orsaker som folk väljer att bo på ställen som är kalla och solen aldrig visar sig, där man på vårvintern riskerar att spetsas av en istapp, eller platser där man utsätter sig för översvämningar eller ihållande torka. Människan anpassar sig till det mesta. Det farliga blir det normala. Och så är det förstås statistiskt sett mer sannolikt att skadas i en bilolycka än av ett jordskalv här i Los Angeles, men vem bryr sig om statistik.