Manteln men också släpet
Blockpolitikens avigsidor exponerades i december när den svenska regeringens budgetförslag föll i en historisk omröstning. Ändå saknar jag ibland den tydlighet som det svenska valsystemet har, uttryckligen när det gäller vilka partier som samarbetar med vem.
För jag skulle så gärna vilja veta vad det betyder om man röstar på SDP. Eller på Samlingspartiet. Eller på Centern.
Egentligen tycker jag illa om att partierna går ut med sina partiledare som galjonsfigurer så att de flesta luras att tro att riksdagsvalet i själva verket handlar om ett personval för statsministerposten. I själva verket tycker jag illa om galjonsfigurer över huvud taget. Som Anne Berner. På tv sade hon att hon valde Centern för att ”företagarna är dagens torpare”. Jag har väldigt svårt att se Berner som torpare.
Tror man på galluparna blir det Centerns Juha Sipilä som bildar regering. Tror man på Samlingspartiets optimism är det Alexander Stubb. Och tror man på den som menar att det är nu eller aldrig som gäller för Sannfinländarna så är det Timo Soini.
Vad dessa personer står för kan man förstås bilda sig en uppfattning om utifrån vad de säger. Eftersom de är partiordförande gäller det också partiernas linjer.
Men vilka placeras på nyckelposter? Sannfinländaren Jussi Niinistö som förvarsminister? Centerveteranen Paavo Väyrynen som utrikesminister? Eller Stubb om det blir en borgerlig regering med Sipilä som husbonde på Villa Bjälbo? Rödmylla eller borgerligt? Det är självklart att väljarna avgör hur det blir. Men hur många väljare orkar och hinner sätta in sig i partiernas program och löften? Man kanske vet vem som bär manteln men hur är det med släpet? Hittills har flera bara talat om att spara och akta sig för löften. Siffror läggs fram men ofta utan svar på den naturliga följdfrågan om varifrån medlen ska tas. Centerns ”keppanagate” – utspelet om mellanölet – har alla ändå engagerat sig i.
Landet får de ledare det förtjänar, brukar man säga. Det gäller också i det sämsta alternativet av alla: ett lågt deltagande i valet. Om soffliggarnas parti blir störst kan man visserligen säga att folket har förtjänat det. Men det är inte bra, oberoende av vilken rangordningen bland alla partier blir.
Med personkult kan man få folk att gå till valurnorna en gång. Kanske två. Men det är med tydligt definierade mål och en vision om hur dessa praktiskt kan nås som man vinner den trovärdighet som behövs för den tid som behövs för att nå målet.