Partierna står inför globala utmaningar
SAMHÄLLE Valtider är de goda löftenas eufori – åren efter valen de brutna löftenas bakrus. En genomgång av välfärds- respektive ofärdsbegreppen må därför vara tilllåten.
Välfärd associerar till samhället medan välmåga – välbefinnande till individen. Finskan saknar kollektivbegrepp för välfärd – ofärd och använder ”hyvinvointi-pahoinvointi” (välmåga-välbefinnande mot illamående). Likaså de stora varuhusen med särskilda ”hyvinvointi-wellness”-avdelningar. På marknaderna är individen i centrum som konsument med samhället i periferin. Men konsumenten är intressant endast i kraft av sin köpkraft. Vad sedan?
Tony Judt lanserade i sin bok ” Ill Fares the Land” (2010) begreppet ”Illfare” som kommer nära ofärd. Välfärden som begrepp, politik och konkreti har enligt Johannes Kananen (2011) förskjutits mot det som börjat kallas ”workfare” med prioritering av arbete som enda giltiga välfärdskriterium. Workfare, driven till sin spets, utesluter människor utanför arbetslivet, utan egna besparingar, om inte privatförsäkringar tecknats.
”Workfare” leder tankarna till börsvälfärd med aktieägarna som välfärdsrecipienter av olika statliga företags-, utvecklings-, utbildningsstöd. Judt konstaterar hur det har blivit allt vanligare att häv- da att alla eftersträvar samma goda, att det bara finns nyansskillnader. Men fattiga förväntar sig inte detsamma som rika. De som är beroende av sina arbetsplatser för sitt uppehälle trånar inte efter detsamma som placerare och börshajar. De som inte behöver offentliga tjänster – eftersom de kan köpa sig privat transport, utbildning och skydd – är i skild kategori än de som är helt beroende av den offentliga sektorn ...
Fast marknaderna reglerar sig själva reglerar de inte de onda felslutens externa konsekvenser. Marknaderna är skickliga på att sammanföra utbud och efterfrågan. Varför skulle börsföretag värna om icke produktiva?
Vi har klättrat uppför behovsstegen, från bristbehov mot frihets- och kunskapsbehov och estetiska behov. Välfärd var i tiden välgörenhet, som Frälsningsarmens ”soppa, tvål och frälsning”. Man kan antagligen leva i högönsklig välmåga utan att fråga efter om det innebär välfärd på samhällsnivå. Frågan är hur många tillåts leva på undantag innan det börjar brinna?
Det vi inte heller lyckats leva upp till är hållbar utveckling, att förvalta välfärden så att den varken hotar oss, andra eller naturen. Vi har bara en planet, inte två, vilka vi med nuvarande konsumtionstakt skulle behöva. Vi blir ansvariga för riskerna av våra göranden, låtanden och uraktlåtanden. De ekologiska utmaningarna liksom de högteknologiska katastroferna vrider samhällets och marknadernas visare i nya alarmpositioner.
De borgerliga partiernas dilemma verkar som i föregående riksdagsval vara hur saluföra marknadsekonomins inbyggda vinstmaximeringstvång i tider av åtstramning. Vänsterns akilleshäl är i sin tur avsaknaden av entusiasmerande välfärdsmålsättningar grundade på samtidsanalyser.
Partierna står inför globala utmaningar i allt mer trängda livsrum. Välfärd och företagsamhet har specifika förutsättningar och optimala handlingsrum men likaså sina slagsidor och språkspel. Vad och vart vill vi som väljare?