Om gränser och balans

Stramare ekonomi medför att arbetskulturen har hårdnat och takten i arbetslivet har blivit mer hektisk. Samtidigt förändras vårt samhälle till ett alltmer präglat informationssamhälle där allt flera jobb kan ses vara kunskapsintensiva. Allt flera av oss jobbar dagligen med bärbar dator och smarttelefon. Tiden och platsen för arbetet suddas ut. På gott och ont.

Modern teknologi och självständiga uppgifter ger mycket frihet. Friheten att kunna välja arbetsmiljö och när jobbet ska utföras enligt egna preferenser gällande både dygnsrytmen och det vardagliga livspusslet. Många forskningsprojekt har fokuserat på de goda sidorna av ökad flexibilitet kring balansen mellan jobb och det övriga livet (”work-life balance”). Vi vet redan att motivationen och välbefinnande på jobbet ökar av att själv kunna påverka var och när arbetet utförs. Ökad autonomi och flexibilitet underlättar i bästa fall tidtabellsrumban också i familjer som ska hinna via dagis före fem, handla och laga mat, städa, tvätta och skjutsa barnen till hobbyer. Då kan möjligheten att fortsätta med jobbet hemma på kvällen komma väl till pass.

Distansarbete är inte längre ett nytt fenomen. Det började inom it-branschen för att sedan sprida sig till många olika typer av kunskapsintensivt arbete. Teknikrevolutionen samt attityden hos arbetsgivare har ändrat kulturen radikalt på bara några år och vi börjar först se konsekvenserna för individer och organisationer. Praxis i organisationer varierar, en del har utvecklat spelregler för distansarbete på organisationsnivå och andra kommer fortfarande överens om distansarbete och övriga former av flexibilitet mera ad hoc, vilket medför att överenskommelserna och villkoren beror på individens förhandlingsposition.

Liberalisering av arbetskulturen kring distansarbete och ökad flexibilitet har inte varit alldeles smärtfri. Chefernas attityd var länge skeptisk; man kan ju inte vara säker på om medarbetare på riktigt jobbar då de inte är på kontoret. Man måste våga lita på att jobbet blir gjort och tiden inte används till annat, till exempel hushållssysslor. En grundläggande fråga om tillit, med andra ord. Kanske just på grund av den tidigare attityden till distansjobb har medarbetaren på distans många gånger jobbat ännu lite extra och låtit gränserna mellan jobb och det övriga livet suddas ut för att bevisa att hen levererar och för att få behålla lyxen av frihet och flexibilitet. Nu när flexibelt distansjobb börjar vara vardagsmat och till och med önskvärt på många arbetsplatser borde pressen att överprestera och låta jobbet ta en så stor del av livet lätta. Men kanske nuläget har blivit det normala? Sättet att vara?

I USA har man börjat utbilda chefer att upprätthålla en sund balans mellan jobb och det övriga livet, både för sin egen del och för att bättre stöda medarbetarna. Det är ett viktigt steg som följer en period av utpräglat självledarskap. Arbetsrelaterat välbefinnande kan aldrig endast lämnas på individens ansvar. Företag och övriga organisationer gynnas av att proaktivt följa med att arbetsmängden hålls rimlig och dagarna inte drar ut i det oändliga.

Chefernas attityd var länge skeptisk; man kan ju inte vara säker på om medarbetare på riktigt jobbar då de inte är på kontoret.