Från oväxt till avväxt
SAMHÄLLE Tack Hans Rosing för debattinlägget om tillväxten (HBL 11.2) som vi så hett åtrar, men som verkar vara omöjlig att upprätthålla. Hur ska vi klara oss utan en ständig ökning av BNP?
Dagens situation är paradoxal. Politiker, ekonomer och opinionsbildare sätter ökad tillväxt och konkurrenskraft högst. Alla viktiga problem kunde hanteras bara vi fick fart på hjulen igen. Det skulle rädda välfärden, stabiliteten och framtidstron. För den skull måste vi skära i den offentliga sektorn, öka utbudet av arbetskraft, locka investerare med skattelättnader och flexiblare arbetsvillkor. När lönerna pressas och den offentliga sektorn skärs ner minskar förstås totalefterfrågan, vilket gör nyinvesteringar olönsamma och den åtrådda tillväxten förvandlas till stagnation, mera arbetslöshet och allmän frustration.
Detta bör kallas oväxt i analogi med ogräs, oljud och otyg. Det är helt enkelt oekonomisk tillväxt, där samhällskostnaderna är större än fördelarna av den tillväxt man eventuellt lyckas åstadkomma. Den här åtstramande tillväxtpolitiken är karakteristisk för eurozonen som helhet; trots att Euroland har ett exportöverskott i förhållande till resten av världen som är enormt – betydligt större än Kinas. Om vi ser till bytesbalanserna har Euroland faktiskt blivit världens konkurrenskraftigaste nation. Den högtravande Lissabon-deklarationen har uppfyllts!
Men tillväxt är inte längre det viktigaste. Vi reder oss bra med den nivå vi har bara vi använder pengarna för sådant som faktiskt ger tillvaron mening. Men i så fall måste vi tänka om i fråga om hur och med vad vi ska arbeta. Vilken typ av investeringar vi ska satsa på – sociala, ekologiska, finansiella? Hur stort spelrum ska ges åt kapitalismen i förhållande till demokratin? Och – kanske viktigast av allt – med vad ska vi ersät- ta den konsumtions- och tävlingsdrift som nu tycks ge oss ett livsinnehåll?
Om vi efter det andra världskriget anammade en ständig ekonomisk tillväxt som substitut för tidigare religioner och ideologier, behöver vi i dag en ny värdegrund och en ny syn på vad som är meningen med tillvaron.
JAN OTTO ANDERSSON
Nationalekonom, Åbo