Tillväxt som retorik
”Våra budgetunderskott är primärt ett uttryck för oförmåga att renovera den nationella ekonomin – och: en rädsla för politiska rekyler. Ökande skuldsättning har fått vikariera för frånvarande beslut.”
Ack, Europa, hur mycket ville vi inte, men hur lite vill vi egentligen?
När Finland gick med i EU lovade bland andra Paavo Lipponen att politiken ska återta makt av marknaden.
När det stora räddningspaketet för Grekland i maj 2010 hade fått sin röda – eller snarare blå – rosett deklarerade finansminister Jyrki Katainen att det står för politikens seger över marknaden.
Någon som sett det tåget komma?
Den tyska ekonomen och ECBveteranen Otmar Issing säger i HS (1.2.2015) att allt gick fel med euron genast från början. Lönerna steg för mycket och inte minst Portugal och Grekland agerade som om de fortfarande kunde devalvera en valuta de inte längre hade.
Issing var centralt med i Europeiska centralbanken (ECB) när euron kom till på ritbordet.
Det fascinerande med hans vittnesmål är att det avslöjar vattentäta skott mellan eurons konstruktörer och dess framtida användare, de nationella (finans)politikerna.
Trodde Issing & Co verkligen att euron från dag ett skulle bli en valuta opåverkad av nationella politiker?
Att döma av hans kommentar till HS, ja:
– Jag kunde aldrig föreställa mig att euron skulle skapa splittrade relationer mellan länderna i stället för att föra dem närmare varandra. Testet kom snabbare än önskvärt.
Den amerikanska kris som sände ut Lehman Brothers-kraschen som en förtroendeförgörande missil i den europeiska banksfären skapade förlamning.
Fatalt nog, för Europa hade redan tidigare halkat efter i innovation, forskning och industriell påhittighet.
Europa tryckte nu på austerityknappen (austerity = åtstramning). I Finland fokuserade vi på statsskulden (varierat med termen hållbarhetsunderskott) för att vi tidigare hade märkt att det är bra att ha ett låneutrymme som buffert i sviktande konjunkturer. Dilemmat är att vi simmar djupare än i en svacka.
När finländska politiker nu säger att statsskulden står för en de facto-stimulans är det en sanning med en pinsamt stor modifikation.
Våra budgetunderskott är primärt ett uttryck för oförmåga att renovera den nationella ekonomin – och: en rädsla för politiska rekyler. Ökande skuldsättning har fått vikariera för frånvarande beslut. Det heter i dag att vårt primära problem ”inte är storleken på den offentliga sektorn utan den privata sektorns litenhet och svaghet” (JHL-fackets ordf Jarkko Eloranta i HS 28.10.2014).
De grönas ordförande Ville Niinistö säger i HS (5.11.2014) att det ”inte är den offentliga sektorn som är för stor utan den privata är för liten”.
SDP:s Jouni Backman fick i höstas i tevens A-studio en direkt fråga av en enpersonsföretagare hur hon med dagens arbetslagstiftning ska våga anställa en person till. Backman negligerade frågan och programledaren lät honom göra det. Svaret löd: Vår politik är att skapa en efterfrågan som gör det lönsamt att anställa fler.
När det gäller hur tiger vi suveränt och sammanbitet på två språk. Våren 2010 tog finansmarknaden ett nacksving på euron. Överrumplade europolitiker matade medier med rubriker som ”10 ödesdagar för euron”. Eurotoppmötena föregicks av vilda spekulationer om vad som händer om ingenting händer.
Finansmarknaden hade låtit räntevapnet tala. De statsobligationer som politiker hade ansett riskfria sågs plötsligt av marknaden som risker.
Exakt vad det var som fick finansaktörerna att agera så snabbt och drastiskt och varför det skedde just då är fortfarande inte kartlagt – och därigenom kan det vara skäl att förhålla sig till det nu rådande lugnet med en god dos skepsis.
EU hade åren innan inrättat så kallade stridsgrupper för krishantering. De har aldrig använts. Issing & Co hade däremot glömt att flankera euron med kristrupper. Vi fick en flåsig räcka av improvisationer, stödpaket och väntande – på att tyska och franska banker skulle få tid att maximera sin reträtt från sjuka positioner.
Under ”ödesdagarna” i maj 2012 står Françoise Hollande på Place de Bastille i Paris och lever upp till förväntningarna på den bombastiska retorikens europeiska urland. Han säger till sina väljare:
– En ny rörelse är på väg att resa sig i Europa. Ni är en rörelse som reser sig runt om i Europa och kanske hela världen.
Den nyvalde presidenten för se- dan ett samtal med Tysklands Angela Merkel. Han får in ett tillägg – om tillväxtens betydelse. Très bien!
Euron hade sjösatts utan att man hade placerat ut brandvakter i de nationella ekonomierna.
Man hade inga system för rapportering, kontroll och snabb varning. EU-kommissionen hade länge – ofattbart nog – inte tillgång till euroländernas siffror.
Man hade designat euron som en godvädersvaluta. Här hemma säger vi att den åtstramningspolitik som följde på de grekiska räddningspaketen inte har haft önskad effekt.
I själva verket är det tvärtom. Finansmarknaden lugnade sig. Något annat hade inte Eurons FBK i tankarna när de ryckte ut.
Intressant nog hörde Grekland före valet till de euroländer som börjar visa upp svag tillväxt och budgetöverskott. Det senare för all del framtvingat av huggsexor i de offentliga strukturerna som var ett villkor för stödpaketen.
Via trojkan (EU-kommissionen. IMF, ECB) är vi medartikulerande i kraven på att Grekland ska ha ett budgetöverskott på minst 3 procent av BNP.
Men här hemma värjer vi oss för politiska åtgärder med motiveringen att tillväxten en dag löser problemen.
Vi har inte återtagit makt av marknaden. Vi har inte noterats för en seger över marknaden. Nacksvinget – det har politiken tagit på sig själv.