Ett akademiskt ymnighetshorn i självbespeglingens fokus
Matti Klinge: Kadonnutta aikaa löytämässä, Siltala 2012. 557 sidor. Upsalasta Pariisiin, Siltala 2014. 442 sidor. Pinaatti ja Saint-Simon, Siltala 2014. 262 sidor.
Kan professor Matti Klinge över huvud taget kallas emeritus? Visserligen är han som 78-åring pensionerad från professuren i historia vid Helsingfors universitet sedan fjorton år tillbaka, men de medborgerliga meriterna bara fortsätter att växa. Enligt Klinges motto: Romanus sum (Jag är romare).
En vitter allmänhet kan ta del av Matti Klinges självbiografiska mödor, som redan sträcker sig över ett tusental sidor, medan huvudpersonen hittills har nått en ålder av 36 år. En ganska häpen samtid kan sannolikt vänta sig minst två volymer till innan Matti Klinge lägger ner sin penna och avslutar skildringen av hur det har gått för ett kärt objekt, nämligen honom själv.
Parallellt med skildringen av en barndom i Helsingfors och ett studentliv med alla tänkbara förgreningar mot Europa och europeisk kultur och historia har Matti Klinge sedan 1999 gett ut sexton volymer med essäer i dagboksform. Kanske har det självupplevdas fräschör här med tiden förbleknat något till förmån för läsfrukter.
Första bandet, Kadonnutta aikaa löytämässä (ungefär Funnet: En svunnen tid), kom ut 2012 på det nya framgångsrika förlaget Siltala och det andra, Upsalasta Pariisiin (Från Upsala till Paris), lanserades i slutet av fjolåret. Siltala gav också ut den sextonde essädagboken Pinaatti ja Saint-Simon (Spenat och Saint-Simon). Under skrivprocesserna har Matti Klinge tvingats byta förlag från Otava till Siltala. Även om det nya förlagets resurser är Otava underlägsna förefaller nu både utgivningen av extrakten ur dagböckerna och själva sviten av självbiografiskt material säkerställda.
Smidig dandy, stridbar forskare
Professor Matti Klinge är en gestalt som delar åsikterna. Inom societetslivet framstår han eventuellt som en dandy, på vetenskapens parnass som en okonventionell och stridbar forskare, inom internationellt umgänge som en smidig, språkkunnig och konverserande gestalt. Etiketten är den korsett som ger gestalten en stram och formell hållning, med utsökt förbindlighet, och som i stora sammanhang förvandlas till ett drakoniskt protokoll som Klinge korrekt iakttar.
Akademikern Matti Klinge har utnyttjats och exponerats i tallösa sammanhang. För att vara en civil medborgare i akademikernas dok- torshatt är han rikt dekorerad. Hans insats för fosterlandet och det internationella kulturutbytet har därmed inte varit förgäves, om ordnar och medaljer kan skänkas något bevisvärde.
Någon särskild gen måste ha styrt parveln Matti Klinge då han redan som sexåring följde impulsen att bevara sina små, tafatta brevutkast, minneslappar och övriga meddelanden, som förekom i det brådmogna barnets värld. Biografierna I och II är rikt illustrerade med dylikt minnesgods, senare till exempel medlemskort, biobiljetter, naturligtvis fotografier, pärmar på trycksaker och memorabilia av allsköns slag, dock mest i grafisk form, mindre som bilder av konkreta ting, men också till exempel ekor och segelbåtar förekommer. Matti Klinge var alltså tidigt på drift mot historikerns kall, trots att även juridiken och diplomatin lockade.
Barndomens Helsingfors
En jämnårig med Matti Klinge – som jag – gläds över huvudpersonens skildring av en barndom i Helsingfors. Till de späda årens upplevelser hörde ransonering, luftalarm, faderns krigstjänst, hotet från ryssarna och efter 1944 en svår bostadsnöd i huvudstaden. Även bankirfamiljen Klinge måste tvångsupplåta rum i lägenheten i Kronohagen, vedeldning och sporadisk tillgång till varmvatten hörde till bilden. Men lika mycket fylldes barndomens livsmönster av skolgång, tävlan om studieplatser i renommerade läroverk och de första framgångarna på den bokliga lärdomens tävlingsbanor. Klinge hade lätt för att umgås med vuxna.
När Matti Klinge flyttar sin skildring från barndoms- och de egentliga ungdomsåren till den akademiska världen förändras skildringens karaktär. Klinge förstår snabbt betydelsen av nätverk, även om begreppet på 1960- och 1970-talen knappast var känt i sin nuvarande betydelse.
Ynglingen var väl medveten om familjens och släktbandens betydelse. De kunde utgöra både en sporre och en språngbräda. Av särskild betydelse var professor Eino S. Suolahti en konsekvent stöttepelare, med kvillrande antenner för akademiska ränker, plötsliga möjligheter och ren fräckhet (djärvhet?) under ytan av akademisk konvenans. Matti Klinge hade nog gjort sin lysande akademiska karriär också utan Suolahtis lojala stöd, men den kanske underlättades av det. I alla fall lyckades Matti Klinge alltid fäktas för brödfödan. Ett exempel är hans tid som intendent för Mannerheimmuseet, det meriterande och långvariga uppdraget som forskare knuten till Helsingfors universitets studentkår och medlemskapet i otaliga delegationer och kommittéer. Något överraskande är det att ta del av den unga akademiska medborgarens bekymrade omsorger om utkomsten för sig och sin unga familj.
Egocentriskt men seriöst
En läsare som kastar sig över Klinges memoarer kan lätt bli besviken. Ursprungsmaterialet kan te sig fascinerande detaljerat, väl resonerat, fyllt av talande detaljer och en stark doft av epok. Men huvudpersonen står så avgjort i centrum, med omsorgsfullt redovisade förtjänster, att dessa störande element kan förta aptiten att läsa vidare. Någon kanske frågar sig, är detta seriöst eller ens avsett att tas på allvar? Mitt svar är obetingat ja. Det kan knappast uppstå många verk som så i detalj och trovärdigt kan återge en samhällelig epok, en bildningsväg och en familjekrönika som Matti Klinge nu gör. Förargelsen över eventuellt snobberi och en fortlöpande jagcentrering får vi ta på köpet.
Matti Klinge har nyligen tilldelats en stor och anrik utmärkelse, det uppskattade svenska Kellgrenpriset. Det ekonomiskt icke ointressanta priset har sina rötter i Gustaf III:s akademi och utgör en vacker och solid erkänsla för ett betydande livsverk.
Varför dessa massiva minnen? Matti Klinge besvarar den outtalade frågan på de första raderna av det första memoarbandet: ”Memoarer utgör ett försök att besvara eller snarare leverera material för att lösa frågan vem och vad är jag.”
Klingematerialet lider av en brist. Han försätter sitt emotionella jag, känsloliv och temperament i en bakgrund som förbryllar jämfört med den halvofficiella historieskrivningens öppenhet.
Det kan knappast uppstå många verk som så i detalj och trovärdigt kan återge en samhällelig epok, en bildningsväg och en familjekrönika som Matti Klinge nu gör. Förargelsen över eventuellt snobberi och en fortlöpande jagcentrering får vi ta på köpet.