Två diktare på en knivsegg
Ingeborg Bachmanns och Paul Celans liv och diktning var sammanflätade på många sätt. Att Celan blivit den mera mönsterbildande beror på hans större översättlighet.
POESI OCH PROSA Ingeborg Bachmann Vandra tanke. Samlade dikter. Övers. Linda Östergaard, ellerströms 2014
Paul Celan Meridian. Samlad prosa. Övers. Lars- Inge Nilsson, ellerströms
Ingeborg Bachmann & Paul Celan Brev. Övers. Lars-Inge Nilsson & Linda Östergaard, ellerströms
Ingeborg Bachmann (1926–1973) och Paul Celan (1920–1970) hörde till efterkrigstidens mest betydande tyskspråkiga poeter. Celan var och är mer än det – kanske det sena 1900-talets mest inflytelserika diktare, medan Bachmanns betydelse förblivit mer begränsad till hennes eget språkområde.
Både deras liv och verk var sammanflätade med många, intrikata och finfördelade trådar. I hög grad tack vare det lilla förlaget ellerströms finns centrala delar av författarskapen på svenska.
Biografiskt skiljde de sig åt. Celan var rumänsk, tyskspråkig jude. Hans familj mördades av nazisterna, själv sattes han i arbetsläger men överlevde. Återstoden av sitt liv tillbringade han i Paris utan att dock överge tyskan som litteraturspråk.
Bachmann var österrikiska från Kärnten. Hennes far var entusiastisk nazist men själv upplevde hon, så ung hon var, Anschluss som ett livsavgörande trauma. I vuxen ålder lämnade hon Österrike för att leva huvudsakligen i Italien. Både Celan och Bachmann led tidvis av psykiska problem och slutade sina liv tragiskt: Celan dog genom självmord, Bachmann förolyckades i en eldsvåda i sitt hem i Rom.
Deras gemensamma historia började med en kort och intensiv kärleksrelation 1948 och fortsatte sedan under de följande tretton åren som omväxlande vänskap, kärlek och försök till avståndstaganden innan Bachmann slutgiltigt avbröt den, till synes utmattad av Celans opålitlighet och ständiga krav.
Monumentalt egocentrisk Celan
Hela denna relation – som även kom att omsluta Celans hustru Gisèle Celan-Lestrange och Bachmanns partner, författaren Max Frisch – dokumenteras i deras brevväxling som getts ut i svensk översättning av Lars-Inge Nilsson och Linda Östergaard. Den centrala figuren blir här den monumentalt egocentriska Celan, själv djupt påverkad av sina erfarenheter av nazismen och en känslig men inte helt pålitlig seismograf för de nazistiska rörelserna under ytan i den nya Förbundsrepubliken. Bachmann och hennes diktning verkar han se bara vid de två tillfällen när han är akut förälskad, eller då han behöver hennes stöd inför verkliga och kanske inbillade angrepp på sitt verk.
Mycket utrymme får den så kallade Goll-affären, då poeten Yvan Golls änka med hjälp av förfalskade manuskript anklagar Celan för plagiat. I Celans tragiska utveckling mot mentalsjukdom spelade den förmodligen en viktig roll. Någonstans här blir relationen till Celan Bachmann övermäktig. 1961 skriver hon ett mönstergillt balanserat brev till honom där hon bland annat påtalar Celans blindhet för människor som vill honom väl. Hon sänder emellertid aldrig i väg det utan bryter småningom kontakten nästan helt. Brevväxlingen är ett gripande dokument över två människor som ständigt tycks balansera på en knivsegg.
Svåröversatt Bachmann
Trots all den turbulens som präglade deras liv förmådde Bachmann och Celan vara litterärt synnerligen produktiva. Att Celan mer än Bachmann har blivit mönsterbildande har inte bara att göra med de ovanliga kvaliteterna hos hans poesi. Det hänger även ihop med att den är översättbar på ett annat sätt än hennes. Celans poesi bygger i hög grad på en ordets och frasens suggestivitet som behåller sin verkan i översättning. Den äger, som bara den bästa, förmågan att sända en blixtsnabb elektrisk stöt genom läsaren.
Bachmann är mer omständlig. Hennes dikter kan sträcka sig över flera boksidor och har ofta ett be- rättande drag. Samtidigt bygger de på traditionellt språkligt välljud, en sångbarhet som t.ex. gärna nyttjar rim. Bachmann var filosofiskt välbevandrad, expert på Heidegger och Wittgenstein, vilket märks i att hon tematiserar frågor om språkets möjligheter och begränsningar. Också hennes geografiska bakgrund syns, bl. a. i den omfattande sviten ”Från ett land, en flod och från sjöarna”, liksom en förkärlek för mytens och legendens former.
Den här kombinationen ställer översättaren inför svåra problem. Att förmedla både formen och den
komplexa tematiken verkar omöjligt. Linda Östergaard har i Vandra, tanke valt att offra det mesta av välljudet och den språkliga sofistikationen för att i stället vara betydelsen trogen. Resultatet blir en ofta ganska tung prosa som sällan förmedlar den magi som Bachmann i original har.
Ändå kan jag inte se att något annat varit möjligt – det hade krävt omdiktningar som antagligen hade fört långt från originalen. Men det här är inte det enda problemet. En svensk läsare hade absolut behövt kommentarer för att sätta in dikterna i ett kulturellt sammanhang och bena upp de mest förtätade formuleringarna och hänvisningarna för utbölingen.
Hermetisk Celan
Paul Celan fick, trots det motstånd han också mötte, mycket uppskattning redan under sin levnad. 1960 mottog han Büchnerpriset, Tysklands mest prestigefulla litterära belöning, Talet han höll vid prisutdelningen är den viktigaste texten i Meridian, den lilla volymen med Celans samlade prosa i översättning av Lars-Inge Nilsson som nyligen har utkommit. I sitt tal vänder och vrider Celan på konstens och diktens funk-
Förvisso, dikten – dikten av idag – visar, och det har, tror jag, ändå bara indirekt med svårigheterna – som inte är att underskatta – i ordvalet, med syntaxens snabbare fall eller med det vaknare sinnet för ellipsen att göra, – dikten visar, det är omisskännligt, en stark tendens att förstummas.
tioner och alldeles speciellt på den samtida, modernistiska diktens estetik. Texten är ytterligt förtätad och retoriskt briljant, samtidigt på grund av sin elliptiska karaktär en inbjudan till kontemplation över ämnet. Vissa formuleringar har blivit stapelvara i försöken att tolka Celans hermetiska poesi. Till dem hör följande:
”Förvisso, dikten – dikten av idag – visar, och det har, tror jag, ändå bara indirekt med svårigheterna – som inte är att underskatta – i ordvalet, med syntaxens snabbare fall eller med det vaknare sinnet för ellipsen att göra, – dikten visar, det är omisskännligt, en stark tendens att förstummas.”
Det gällde för Paul Celans dikt, det gällde också för Ingeborg Bachmanns. Hela hennes poetiska verk består av två böcker och ett par tiotal dikter. Ung och bejublad övergav hon poesin för andra genrer. I sin sista dikt, ”Inga delikatesser”, skrev hon:
Inget tilltalar mig längre.
Ska jag styra ut en metafor med en mandelblomma? korsfästa syntaxen på en ljuseffekt? Vem vill tänka så det knakar på så onödiga ting –
Jag lärde mig en insikt med de ord som finns (för den understa klassen) hunger skam tårar och
mörker.