Tryckbeständiga ungar som larmar

För två veckor sedan påstod jag att Kirsi Kunnas barnpoesisamlingar Tiitiäisen satupuu och Tiitiäisen pippurimylly inte hade översatts till svenska. Det var fel, visade det sig. Att inga svenska översättningar utgivits stämmer nog, men poeten och översättaren Lars Huldén har de facto översatt båda.

”På åttiotalet översatte jag två av hennes böcker, därtill uppmanad av den institution som nu heter Fili. Det visade sig tyvärr att Schildts inte vågade ta risken. Om jag inte minns fel gjordes efterforskningar också i Sverige, men då intresse inte fanns där så förföll planen”, berättar Huldén.

Några av dikterna trycktes i ett specialnummer av tidskriften Books from Finland, och manuskripten förvaras nu på Åbo Akademis handskriftsavdelning med resten av Huldéns papper.

Han hade vänligheten att hämta en kopia av manusen till redaktio- nen, så här får ni den huldénska varianten av sjöstjärnan, att jämföra med Robin Valtialas förslag för två veckor sedan:

På havets botten bodde Sjöstjärnan med tusen ton vatten ovanpå sig. – Ingen fara alls med mig, sa Sjöstjärnan. – Jag har kraftiga armar och hårtpumpade barmar och tryckbeständiga ungar som larmar.

En av mina favoritdikter när jag läst Tiitiäinen på finska för mina barn var den här:

”Silkkiturkki, ruususuu,/ pieni kissa Krumeluu,/ pienen pieni kissa/ istuu aatoksissa.// Miettii kissa Krumeluu: / Missä on se suuri puu, / jossa niin kuin omenoita / kasvaa hiiren penikoita. / Puuta vain kun ravistaa / sata hiirtä putoaa. / / Niitä sitten popsimalla / söisi pienen sienen / alla kissa Krumeluu,/ pieni ruususuu.”

I Huldéns översättning blandas kattgulligheten med den lilla rosen-

munnens krasande tuggfröjd på ett minst lika trivsamt sätt:

Silverpäls och rosennos hade katten Råttikus. Se där ligger katten och drömmer i rabatten.

Var finns, tänker Råttikus ett träd vars frukter heter mus. Inga äpplen gungar där, mössungar det trädet bär. Skakar man dess grenar lätt har man strax sin efterrätt. Vad det skulle smaka att under trädet vaka, tänker katten Råttikus, han som är så svår på mus.

(Jag skulle ändra "silverpäls" till "sidenpäls", det kanske är en felskrivning bara.)

Huldéns senaste diktsamling Kroppen sig framåt lutar som utkom i höstas, har förresten översatts till finska av Pentti Saaritsa och utkommer i vår på förlaget Siltala, Yhä mennään eteenpäin.

Och medan jag håller på och sopar upp efter mig så kan jag passa på att berätta att i min översättning av Jukka Mallinens senaste anamnes över tillståndet i Ryssland (”För ryssar är historien ett kvävande pansar”, HBL 10.2, finns också på HBL.fi) hade jag låtit några transkriberingar av ryska namn passera ogranskade.

Den svenska översättaren Staffan Skott uppmärksamgjorde mig vänligt på att den rätta svenska språkdräkten för den historiker som på finska heter Zjuganov är Ziuganov, att folksagans hemska drake som Ziuganov skriver om på svenska stavas Kasjtjej (eller Kosjtjej) och att den regimkritiska historikern som omtalas i texten på svenska heter Nikolaj Usjkov.

Jag tackade Skott och bad om ursäkt för slarvet. ”Det mesta var ju rätt!” svarade han uppmuntrande. Men jag lovar härmed att aldrig mera släppa ifrån mig en text där jag trasslat mig genom ryska namns finska konsonantsnår utan att kolla med någon levande person som kan det här.