Det privata får inte plats

ROMAN Lena Kallenberg Farmors son Karneval 2014

Under sina tre decennier som författare har Lena K Kallenberg konsekvent gått in för att levandegöra skeden i Sveriges historia, med fokus på de socialt utsatta – primärt kvinnor – i samhället. Och den ambitionen står som utgångspunkt också för aktuella Farmors son.

Romanen spänner över tiden från dödsskjutningarna i Ådalen (1931) till det tidiga 70-talet, och inkluderar tre olika generationer: farmor ”röda Ella”, den småningom gravt alkoholiserade sonen Erik, och hans dotter Lene som är romanens berättarröst. Pappan blir då det ”du” hon riktar sig till, medan partierna om farmodern skildras utifrån, i tredje perspektiv.

De tre centralgestalterna har alla avstått från mycket, utan att vara säkra på att få något i stället. Ella plågas av dåligt samvete för att hon valt politiken framom Erik, som i sin tur försöker frysa ner alla känslor för sin frånvarande mor. Och Lene blir den som i egenskap av dotter tvingas leva med Eriks demoner.

Mixen av halvdokumentär samhällsskildring, socialt engagemang och arbetarsläktkrönika ger i sig en stark botten, men Kallenberg är nu så uppslukad av det stora perspektivet att texten emellanåt får drag av historiereferat. På så sätt reduceras individerna till spelbrickor med strikt avgränsade roller i den lagbundna utvecklingen. Deras möjligheter att röra sig fritt begränsas, samtidigt som själva du-berättandet redan från början känns onaturligt och de ständiga perspektivskiftena – med nedslag i olika tider – riskerar att splittra sönder helhetsstrukturen.

Schack som kontaktyta

Kallenberg är mån om att ge läsaren tydliga förklaringar och svar, men medaljens baksida är att alla öppningar då också täpps till. Det är mycket jag kan nicka bekräftande åt, inte minst i avsnitten om Lenes Vietnamengagemang, men sådana gånger handlar det om bekräftelser på något redan välbekant. Några överraskningar eller nya insikter erbjuds däremot sällan.

Mest berörande är skildringen då Kallenberg för ett tag låter det stora och övergripande vila, och i stället fokuserar på enskilda människor i enkla vardagssituationer – som då Lene och hennes farmor (eller pappa) spelar schack. Det här är deras enda sätt att för ett tag nå fram till varandra, och det skulle ha gjort romanen gott om de stunderna hade fått mer utrymme.