Hammershøi låter ljuset mjukt sila in
Vilhelm Hammershøi är en av de viktigaste danska konstnärerna, men en separatutställning av hans verk har aldrig tidigare visats i Finland.
MÅLERI
Vilhelm Hammershøi Stillhetens målare Amos Andersons konstmuseum, Georgsgatan 27. Till 18.5.
Enstaka målningar av Vilhelm Hammershøi (1864–1916) har vi sett, men det är något av en sensation att Amos Andersons konstmuseum i samarbete med kritikern och kuratorn Timo Valjakka och konstnären Paul Osipow nu har lyckats samla ihop verk till en utställning.
Konstverken är inlånade från museer och privata samlingar i Sverige, Tyskland, England, Frankrike och inte minst Danmark. Där har flera museer och till och med Hennes Majestät drottning Margrethe bidragit genom att låna ut verk. I Finland äger Ateneum en enda målning, nämligen Interiör från konstnärens hem som är gjord cirka 1900. Den har Ateneum fått som gåva. Konstigt nog har den länge varit placerad vid Finlands ambassad i Köpenhamn. I staden finns ju flera målningar av Hammershøi, medan vi här inte har någon annan.
Ensamhet och integritet
Hammershøis målningar brukar liknas vid melankoliska svartvita fotografier. Men kanske de ändå snarare kan ses som personliga vittnesmål om människans existentiella ensamhet och samtidigt en orubblig önskan om integritet för både konstnären själv och modellerna.
Det är med beundransvärd envishet konstnären går in för sitt konstnärliga credo, så väsensskilt från samtidens expressionism. Motiven är ofta sparsamt möblerade interiör- er, ibland finns en ensam bortvänd kvinna i rummet. Oftast är kvinnan konstnärens hustru Ida, ibland systern Anna eller modern.
I interiörerna märks impulser från Johannes Vermeers (1632– 1675) genremåleri, men Hammershøi är mycket mera asketisk i sitt uttryck. Över bägges målningar vilar ändå samma stillsamma och kontemplativa ro.
Hammershøis rum har öppna spegeldörrar och spröjsade fönster, de känns aldrig instängda. Rummen öppnar sig i fil åt olika håll i intrikata perspektiv. Exteriörerna är antingen folktomma stadsvyer där själva arkitekturen står i fokus eller avfolkade öppna landskap.
Målningarna är finstämda liksom de milda färgerna. Här finns inte mycket rent svart eller vitt utan i stället mjuka pastelltoner, som smälter in i varandra och som kontrast dova brutna färger, gärna accentuerade av någon varm ton.
Sfumato och clairobscur
Hammershøi använde sig av flera klassiska måleriska grepp med rötter i 1500- och 1600-talens målningstekniska kunnande. Ett sådant är den sfumato-teknik som redan Leonardo da Vinci använde när han 1503–1506 målade den målning som är bäst känd under namnet Mona Lisa. Det betyder att färger och nyanser blandas så raffinerat att allt smälter samman till en disig effekt utan klara konturlinjer. Samtidigt tonas de enskilda färgerna ner så en enhetlig färgton kan råda.
Ett annat verktyg är det clairobscur-måleri som också Rembrandt (1606–1669) använde sig av. Ljusdunklet uppnås genom att konstnären arbetar med ett fåtal starkt koncentrerade färger och låter ljusa och mörka partier kontrastera mot varandra.
I det sammanhanget behövs alltså inte heller några gränslinjer, i stället är det kontrasterna som bildar avgränsningarna. Ljuset genomlyser mörkret och för Hammershøis del betyder det att hans målningar of- ta verkar vara upplysta inifrån. Han behärskar ljusets hemligheter fullständigt och i många verk kan ett indirekt ljus som faller på golvet lysa upp hela målningen, som i Interiör, solljus på golvet från 1906.
Olika sätt att utnyttja perspektiv, förskjutningar och förkortningar är andra mästardrag i Hammershøis måleri. Ett tydligt exempel på detta är Ateneums målning, med den vita dörren som står öppen rakt inåt rummet.
Ibland kan en nostalgisk, svagt surrealistisk atmosfär genomsyra
Ljuset genomlyser mörkret och för Hammershøis del betyder det att hans målningar ofta verkar vara upplysta inifrån.
målningarna. En liknande stämning hittar man i arbeten av den betydligt yngre amerikanske målaren Andrew Wyeth (1917–2009), trots att konstnärernas verk i övrigt är olika.
Men Wyeth har också intresserat sig för likartade motiv som Hammershøi: arkitekturstudier, ensamma bortvända modeller, landskap och sparsamt möblera- de rum där ljuset faller in genom fönstret.
Också tomrummen viktiga
Trots de djupa rötterna i äldre tiders måleriska tekniker är Hammershøis verk också framåtblickande: Både hans interiörer och exteriörer är medvetet arrangerade för att bli så avskalade och rena kompositioner som möjligt.
Trots att han arbetade med fotografier som hjälp eftersträvade han inte en mimetisk återgivning av verkligheten. Han verkar mera intresserad av att bearbeta målningstekniska problem. Därför upprepas och varieras flera kompositioner många gånger i hans produktion.
Målningarna är inte berättande utan strikt uppbyggda kompositioner där varje millimeter av duken är lika viktig för helheten – också tomrummen mellan möblerna eller byggnaderna.
Arbetssättet förde Hammershøi nära en rent abstrakt komposition. Interiör, Strandgade 30 från 1905 verkar redan förebåda Piet Mondrians (1872–1944) geometriska kompositioner tjugo år senare.