Kullervo fick en värdig danstolkning
Kullervo i dansformat är en triumf för Nationalbaletten, skriver HBL:s entusiastiska recensent.
Nationalbaletten: Kullervo. Koreografi Tero Saarinen; scenografi, ljus, screen Mikki Kunttu; kostymer Erika Turunen; dirigent Jukka- Pekka Saraste. 13.2.
Det var en upplagt för en riktig festkväll på Nationaloperan, då man valt att fira Jean Sibelius 150-årsjubileum med Tero Saarinens danstolkning av Kullervosymfonin. Idén i sig är festlig, och slutresultatet speglade ståtligt den vidd av verksamhet som operahuset vid Tölöviken hyser – såväl dansare, orkester, kör och sångsolister fick lysa i helheten.
Sibelius musik fungerade alldeles utmärkt i denna kontext, speciellt första satsen flöt fram tillsammans med dansen som om den var skapt som balettmusik. Tero Saarinen är en koreograf som hyser djup respekt för musiken, och kvällen igenom vilade koreografin lugnt i musiken, helheten kändes organisk. Hans samarbetspartner sedan åratal Mikki Kunttu stod än en gång för en fantastisk visualisering som agerade på lika villkor som de andra delarna i helheten. All nationalromantik var som bortblåst, tolkningen var modern, spännande och tidlös.
Dansargardet var denna gång en spännande kombination av Nationalbalettens eget garde uppblandat med dansare från Tero Saarinen Company. Även de tre huvudrollerna gjordes av blandad besättning. Samuli Poutanen som Kullervo gjorde verkligen ett gediget rollarbete – det robusta och atletiska i rörelsematerialet satt som gjutet, och utstrålningen var passande vild. Tero Saarinen Companys David Scarantino gjorde en modig tolkning i den rätt så kufiska rollen som Kimmo. I Kullervos systers partier tillsammans med hela dansgruppen gick tankarna vid flera tillfällen till Våroffer. Terhi Räisänen gjorde däremot ett onödigt kyligt intryck i rollen. Var fanns köttet, blodet och rolltolkningen?
Rusanen i en klass för sig
Kullervo och Kullervos syster tolkades av både dans- och sångsolister, och sopranen Johanna RusanenKartano bjöd däremot på Kuller- vos syster in i märgen. Röstligt passar partiet henne utmärkt och tolkningen sitter vid det här laget bombsäkert. Jag njöt speciellt av att iaktta hennes skickliga agerande: rörelserna är tillräckligt tydliga för att nå alla åskådare i en stor sal, men ändå intensiva och alltid genomtänkta. Jaakko Kortekangas som Kullervo var däremot inte i samma klass, varken röstligt eller sceniskt.
Den stora scenen mellan Kullervo och hans syster var fint inramad – efter all massiv action på scenen tillläts den verkligen blomma ut som en fullskalig operaduett, resten av scenen lugnades ner för att ge rum åt sångsolisterna. Vad gäller intrigen saknade jag däremot chockreaktionen – varför inte utnyttja den stund då de får veta att de är bror och syster till något lite mer påtagligt?
Den mäktiga manskören är säkert ett av de mest kända elementen i Kullervo som verk och jag väntade med spänning på hur Saarinen valt att använda kören. Körens första entré var speciellt mäktig, och växelverkan med dansgruppen var oerhört stiligt utförd här.
Spännande och skåpmat
Koreografiskt innehöll första akten (de första tre satserna) många lyckade och rentav geniala lösningar. Saarinen hanterar massorna skickligt, och varvar hetsig fysisk aktivitet med sådant som för tankarna till österlandet – oerhört stor koncentration på en långsam, intensiv rörelse.
Tematiskt var det mycket som påminde om Tero Saarinens tidigare verk. Kollektivet och individen i olika tolkningar är något som helt tydligt går igen i Saarinens produktion. Vad gäller själva dansmaterialet är det naturligtvis tillåtet att citera sina egna verk, men i andra akten började citaten förekomma såpass ofta att det blev relativt irriterande. Visst var de manliga dansarnas fotstampande långa solo utan musik imponerande i sig, men då man sett precis liknande sekvenser i Borrowed Light känns det nog lite som tårta på tårta. Lägg därtill att männen dessutom utrustats med dräkter liknande verket ifråga och att Nationalbaletten inte dansar materialet lika bra som Saarinens eget gäng, så blev det lite väl mycket för mig. Andra akten innehöll också bekanta sekvenser från Morphed och Hunt, lite väl tydligt och lite väl tätt. Riktigt så här mycket vill jag inte känna igen då jag ser ett nytt verk.
Som helhet betraktad var Kullervo definitivt en triumf för Nationalbaletten och Nationaloperan. En extra eloge till kvällens dirigent Jukka-Pekka Saraste, som givetvis musicerade på hög nivå med mustiga orkesterklanger. Hoppeligen har en ny klassiker sett dagens ljus.