Roligt och rörande om gammal kropp
Robert Enckell går in i ålderdomen och presterar både klagovisor och satir.
TEATER
De va de live Text, på scenen: Robert Enckell. Premiär på Luckan 13.2.
Han smackar, trycker in fingret i munnen, gräver långt in gommen. Lite var från tandköttet, konstaterar han när den ljudliga proceduren är över.
Robert Enckells monolog De va de live, skriven och framförd av honom själv, kretsar kring kroppen hos en gammal man. Vi kommer den nära när Enckell i rullstol med apotekspåsar i knät tar fram exakta gester och miner, men också genom textens noggranna, groteska och humoristiska kartläggning.
Det är både hemskt och roligt. Huvudpersonen är en gnällspik, full av självömkan, som många säkert känner igen. Samtidigt rör det sig om en människa som alienerats från samhället, som är utsatt och hjälplös. Det är ställvis riktigt tuff text, men när avgrunden gapar som hotfullast lyckas Enckell få in humor. Ett paradnummer är när mannen går igenom de klämkäcka namnen på äldreboenden, och ironiserar över utlovade "gyllene år".
Enckell utsätter sin figur, driver med honom och sympatiserar med honom, och det är det som gör honom till mer än en enkel kverulant.
Politiskt och träffsäkert
Föreställningen marknadsförs som "fri från pekpinnar", men jag tänker ändå komma med en. Det är onödigt att använda det i vår tid pejorativa ordet "zigenare", dessutom i ett negativt sammanhang, också om det handlar om att befästa gestaltens personlighet.
Här finns ett par andra xenofobiska formuleringar, vars syfte är att visa och driva med de åsikter en kverulant som den här kan tänkas ha. Men det är alltid en svår balansgång, där effekten också kan bli den motsatta.
Det motstridiga och orimliga i mannens resonemang åskådliggörs tydligare i hans relation till kvinnor. Tantkroppar kritiserar han friskt, samtidigt som rapporten om hans egen är långt ifrån smickrande. En torr skinnhydda med ett krympt könsorgan, geléhjärta, Marevan-uttunnat blod och allehanda toalettbekymmer.
Träffsäkert är sättet som den gamle mannen frossar i sjukdom och elände, med komiska överdrifter som röjer en strategi gentemot döden.
Monologen har också en politisk dimension: det är djävligt att åldras, och det är inte billigt. Ett kul nummer, men även ögonöppnande, är scenen där mannen nitiskt går igenom kostnader för mediciner och sjukvård. Ålderdom, ja, till och med döden, är en klassfråga.
De va de live skulle fungera väl som turnéföreställning efter de kvarstående åtta föreställningarna på Luckan i Helsingfors.
Monologen har också en politisk dimension: det är djävligt att åldras, och det är inte billigt.