En resa i Linnés fotspår
Vad vet du egentligen om den världsberömde svenske botanisten Carl von Linné? Han var en fascinerande person som gjorde stort avtryck. Varför inte göra en vårresa till vårt västra grannland och liva upp kunskaperna om ”Blomsterkungen”?
”Linnaeus var intet stor, intet liten, mager, brunögd, lätt, hastig, gick fort, gjorde allting prompt, tålde ej sent folk; vart hastigt rörd, sensibel. Arbetade kontinuerligen; kunde ej spara sig.”
Så målande beskriver ”Blomsterkungen” Carl von Linné (1707-1778) sig själv i en av sina många självbiografier. Ambitionerna var höga, minst sagt; hans mål var nämligen att kartlägga alla levande organismer som fanns. Efter ett tag insåg han dock att han inte skulle hinna med allt, men han beskrev, namngav och klassificerade ändå cirka 7 700 växter och 4 000 djur.
Prästson
Intresset för blommor väcktes redan när han var en liten pojke och sprang runt i sin fars, prästen Nils Linnaeus, välfyllda trädgård i småländska Stenbrohult. När han var fem år fick han göra en egen del av den till sin där han fick plantera vad han ville. Han lärde sig om alla växterna och började undervisa de andra barnen i byn om dem.
Föräldrarnas högsta önskan var att Carl också skulle bli präst, men det vägrade han bestämt. Övertygad om att gå sin egen väg och studera medicin flyttade den fattige prästsonen till Lund, där han genom att visa sin flit fick gå gratis på lektionerna. Därefter begav han sig till Uppsala, där han hade turen att stöta på professor Olof Celsius som tog honom under sina vingars beskydd. Efter enbart två och ett halvt års studier fick han vid 23 års ålder bör- ja föreläsa i botanik i akademiträdgården, vilket skapade mycket uppmärksamhet.
Globalt språk
Linné hade en förmåga att göra saker begripliga och tyckte att det var viktigt att väcka lusten att lära, vilket gjorde honom populär bland sina elever.
Ett betydande avtryck han lämnade som forskare var tvånamnssystemet, som gav växter och djur ett släktnamn och ett artepitet. Tidigare var namnen långa beskrivningar som var svåra att lära sig. Vitsippa hette exempelvis något så krångligt som ”Anemone seminibus acuic foliolis incisis caule uniflora”, alltså ”Anemon med spetsiga frön, inskurna småblad och enblommig stjälk”, men Linné döpte om den till Anemone nemorosa.
– De vetenskapliga namnen han införde är ett globalt språk som gör det möjligt att tala med varandra om växter i vilket land som helst, säger botanikern Mariette Manktelow som är en av Sveriges främsta Linnékännare.
Vänner och fiender
Till namnen han gav hämtade han inspiration bland både vänner och fiender. Ett trist ogräs, siegesbeckia, namngav han till exempel efter en av sina hårdaste kritiker, Johann Siegesbeck. Som kontrast namngav han den strålande gula blomman rudbeckia efter professorn Olof Rudbeck dy som stöttade honom i början av hans karriär.
Själv identifierade Linné sig mest med blomman som senare fick hans namn, linnean.
– I motsats till rudbeckian beskrev han den som liten, försynt och lätt att gå förbi. Jag tror att det hade att göra med att han kom från enkla förhållanden och levde enkelt, säger Mariette Manktelow.
Den lilla skogsblomman blev hans symbol som han ofta lät sig avbildas med. Den hamnade till och
med på vapenskölden när han adlades till von Linné. Men varför kände sig denna framgångsrika man, som älskade sin status som världskändis, samtidigt så liten? Kritiska ord kunde få honom att ligga sömnlös i månader.
– Jag tror att den här dubbelheten har att göra med att han gjorde en sådan klassresa. Människor som är med om det i livet känner ofta att de inte hör hemma någonstans, vilket kan ge dålig självkänsla och ett behov av att hävda sig, menar Mariette Manktelow.
Enligt henne kommer Linné att förbli en stor inspirationskälla genom sin målmedvetenhet, sin pedagogik och inte minst den kärlek till naturen som genomsyrade hans liv.
– Att känna igen växter gör oss fortfarande stolta och vi lär gärna ut det till våra barn, säger hon.